Där står min mening med livet|| D.L

TJUGOTVÅ

Jag sätter mig försiktigt ner på min plats i biologin. Läraren borde inte komma förens om tio min, så jag plockar sakta upp mina saker. Ett ljud från en dörr som stängs får mig att titta upp och jag möter Linus blick.

- Hej? Mumlar jag och fortsätter plocka med mina böcker. Han ställer sig frammåtlutat över min bänk och  andas i mitt ansikte. Jag vänder mig bort från honom och himlar med ögonen.

Jag tänker att han kanske ger upp nu, och ska lämna mig i fred, men vad tror ni själva liksom.

Istället kastar han upp mig på bänken och lägger sig över mig. Jag lägger mina händer typ vid hans bröstkorg och försöker putta undan honom. Han är tyngre än jag trodde, och verkar inte ens märka att jag gör motstånd.

Han lutar sig fram och börjar kyssa mig, och det enda jag kan göra är att pressa ihop munnen. Han kysser mig slafsigt på munnen innan han fortsätter ner på min hals. Jag försöker vrida på mig, vända mig bort från honom, men han är för tung och ligger över mig.

Jag känner att tårarna börjar rinna längs kinderna och jag börjar istället försöka sparka honom.

Han kysser mig igen och försöker pressa in sin tunga i min mun. Jag känner att jag kommer spy vilken sekund som helst, och börjar göra konstiga skrikljud.

Dörren slås plötsligt upp och någon springer fram till bänken för att slita bort Linus från mig. I samma sekund som hans kropp kastas ner på marken börjar jag spy och hosta.

- Nike, är du okej? Mumlar Dante när han ställer sig framför bänken igen och stryker mig över håret. Jag viskar något om att "Jag klarar mig" och sätter mig sedan upp. Dante håller försiktigt vid min midja, som att jag skulle kunna falla ihop vilken sekund som helst. Jag ställer mig på golvet och faller ihop i Dantes famn.

Han stryker mig sakta över ryggen samtidigt som han viskar lugnande saker i mitt öra. Jag gråter inte, jag bara står där i hans armar.

Efter ett tag hör jag dörren öppnas i klassrummet och både jag och Dante vänder våra blickar ditåt. Där står Linus, beredd att gå ut, men slänger än sista arg blick på mig.

- Hora, säger han högt och tydligt innan han går ut och smäller igen dörren bakom sig.

Jag tvingar mig själv att inte skrika och springa efter honom, och Dante kramar min hand hårt. Jag ser att han också kämpar med att hålla inne ilskan.

♡

Jag sätter mig ner vid mitt sminkbord och börjar rota bland mina sminkborstar. Till sist hittar jag rätt och börjar fixa mitt bassmink. Jag tar på lite ögonskugga, inte direkt en vardags sminkning, men inte speciellt överdrivet heller. Det blir lite rosa, som faktiskt ser ganska snyggt ut när jag är klar.

Sist tar jag på lite rosa läppglans och ställer mig framför spegeln för att granska mig själv.

Jag har på mig en lagom kort vit klänning, med lite typ spets blommor på överkroppen. Vid midjan blir den lite utsvängd, så den är inte alls tight.

Jag har suttit i en timme för att bara locka håret, och jag är ganska nöjd med hela resultatet. Jag går ut i hallen och börjar ta på mig dom vita klackskorna jag ska ha till.

- Vart ska du? Frågar Sebbe som står i trappen och tittar nyfiket på mig. Det är nog ganska uppenbart att det inte är en vanlig fredagsfest jag ska till, eftersom jag har gjort mig lite "extra" fin nu.

- Det är speciellt, ler jag och öppnar ytterdörren för att gå.

Hej!
Jag är jätteledsen eftersom det har tagit så lång tid att skriva, men ja, här får ni ett sämst kapitel, Grattis!:)
Btw, tack så sjuuukt mycket för 1k+ läsningar?!
Ni är bääääääst!!
Rösta och kommentera om ni gillar kapitlet, för det ger mig motivering till att skriva mer delar som jag kan lägga ut, så att ni får något att läsa:)
Puss o kram skumbanan:)