Där står min mening med livet|| D.L

FEMTON

Jag öppnar sakta ögonen och blinkar trögt. Jag hör en stol skrapa mot golvet och tittar trött upp.

Bredvid sängen står Dante. Han stryker mig försiktigt över kinden och jag stänger ögonen för en sekund. Men när jag öppnar ögonen igen står det en doktor vid en apparat bredvid sjukhus sängen jag ligger i. Hela min högra arm var täckt med bandage och andra saker. Nere vid handleden satt en nål med dropp.

Jag kollar mig runt i rummet. Jag stödjer mig försiktigt på vänsterarmen och trycker mig försiktigt upp tills jag sitter. På något sätt lyckas jag då dra ut droppslangen och plåstret som satt på det. Det värsta var inte att nålen åkte ut, det som gjorde mest ont var plåstret. Jag skriker av smärtan, och ser att Dante plötsligt slår upp ögonen.

- Nike! Utbrister han och jag ler mot honom.

- Hej Dante, säger jag, och jag hör hur utmattad jag låter.

- Jag är så glad att du är vaken! Fortsätter han och han får tårar i ögonen.

- Hur länge var jag borta? Frågar jag och tar försiktigt tag i hans hand. Han flätar samman våra fingrar.

- Två dagar. Du vaknade igår men bara för en sekund. Hans röst låter skakig och han kramar om min hand lite hårdare.

Utan att han behöver säga någonting förstår jag att han menar att han vill att jag aldrig ska göra såhär igen. Jag nickar och ler svagt mot honom.

- Du fattar inte hur mycket jag har saknat dig, säger han tyst.

Jag jag flyttar mig lite åt höger och gör plats för Dante i den medelstora sjukhus sängen. Han tittar frågande på mig.

- Kom. Jag vill att du ska ligga här hos mig. Han tittar på mig, inte som om han är lycklig, utan mer som om hans liv precis vart lite gladare.

Han lägger sig försiktigt bredvid mig i sängen och jag kurar ihop mig vid hans bröst.

♡

Idag är första dagen tillbaka i skolan på en vecka. Jag har precis mött upp Dante och vi är påväg till matsalen. Jag och Dante hade pratat om ifall jag skulle visa ärren, eller om det är bättre om jag täcker dom. Vi hade tillslut bestämt oss för att jag skylla ha en halvt genomskinligt tröja, med långa armar. Alla stirrar på mig när vi går mot Ludde och Axel. Vi sätter oss mitt emot dom och ler medlidsamt mot mig.

- Snälla titta inte på mig sådär. Det var ju mitt fel, eller hur? Jag ler bekymmerslöst mot dom.

- Hur kan det vara ditt fel? Frågar Axel.

Jag börjar tänka efter vad som egentligen hade hänt.

- Det var jag som skärde mig ju. Ludde höjer ögonbrynen lite.

- Fast det var ju Noel som tog upp det och gjorde så att du hamnade på sjukhus.

Axel nickar instämmande och Dante kramar lite hårdare om min hand.

Sedan förflyttas killarnas blickar någonstans ovanför mitt huvud. Jag tittar frågande på dem och känner sedan att Dante vänder sig om. När han sedan sätter sig rätt igen känner jag att han är arg. Jag försöker komma på ett sätt att få honom lugn och tar ett galet beslut.

Jag reser mig upp och ställer mig vid hans stol.

- Flytta ut stolen lite, säger jag bestämt och han gör som jag säger.

Jag sätter mig ner i hans knä och lägger ena armen runt hans rygg. Han lägger armarna runt mig och kramar om mig. Axel och Ludde kollar på oss med sånnadär naaaw blickar. Jag ler lite åt dom och lutar sedan huvudet mot hans kropp. Hans pillar lite med mitt hår och jag hör någon av Ludde och Axel ta en bild. Jag vänder upp huvudet och tittar på Axel som håller upp mobilen.

Dante skrattar lite och tar upp sin egen mobil och går in på Instagram.

Axel har lagt upp en bild på när Dante pressar sina läppar mot mitt huvud och man ser att jag ler.

Han har skrivit goals<33 under och det var redan folk som har gillat. Jag suckar och gömmer huvudet i Dantes tröja igen.