Där står min mening med livet|| D.L

TOLV

Jag öppnar dörren till Linus rum. Jag hade sovit från tolv på natten till två på dagen, och när jag vaknat har jag och Linus bara kollat på film. Klockan är nu sex. Jag har precis tagit på mig pyjamas tröjan när Linus kommer in. Han ler mot mig och lägger sig i sängen. Jag lägger mig bredvid honom och väntar på att han ska sätta på Tv:n. Jag hade kämpat med att hälla upp chips till oss. Han sätter sig plötsligt upp. Jag kollar frågande på honom och sätter mig sedan också upp.

- Vad är det? Frågar jag. Han vänder sig mot mig.

- Jag bara- och sedan tystnar han och lutar sig fram för att kyssa mig. Jag fattar först inte vad som händer, och bara sitter där. Men sedan puttar jag ifrån och ställer mig upp.

- Linus?! Varför?! Nästan skriker jag. Han suckar.

- Men snälla ta det lugnt.
Han himlar med ögonen och jag börjar ta på mig ett par mjukisbyxor.

- Jag ska nog hem nu, mumlar jag och går mot dörren. Han hindrar mig inte, vilket jag är glad för. Men jag kan inte gå hem nu. Mamma tror att jag ska sova hos Linus, och om jag kommer hem kommer hon att fråga ut mig.

Om jag skulle gå till Noel skulle han berätta för mamma att jag var där. Jag går utan att riktigt tänka och hamnar sedan vid en trappuppgång. Jag börjar gå uppför trappan och stannar utanför en av dörrarna. Jag plingar försiktigt på och hör fotsteg.

Dörren öppnas och där står Dante med en tjej. Enligt Noel brukar Dante ta med tjejer hem, ligga med dom, och sedan låtsas som om dom inte finns. Dante tittar stumt på mig och tjejen, som ser ut lite som en barbiedocka, stirrar argt och irriterat på mig. Hennes tröja är halvt av och hennes blonda hår var rufsigt.

- Och du är? Frågar hon med en pipig röst.

- Hans syster, svarar jag snabbt och lägger handen på Dantes axel för att försöka visa att vi är släkt.

- Ni är inte precis lika, säger hon fundersamt. Dante vänder sig mot mig och jag ser paniken i hans ögon. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag stör mig på den där pipiga rösten.

- Samma mamma. Jag ler mot Dante, och han ler tillbaka.

Tjejen nickar då som om hon förstår allt och börjar gå ut, nerför trapporna. Vi stänger dörren bakom henne och ner vi ser att hon har gått ut igenom porten andas vi ut och börjar gapskratta. Syskon? Vi? Bara glöm det.