TJUGOFEM

447 10 6
                                    

Jag slänger upp bildörren och rusar mot själva perrongen. Solen skiner starkt, som om detta var den mest fantastiska dagen i världshistorien.

Jag kastar flera blickar efter mig samtidigt som jag springer, söker med blicken efter Dantes blonda hår. Det är såklart svårt att hitta just hans blonda hår, eftersom det är massor med människor här.
Jag hör att killarna skriker bakom mig att alla måste dela på sig för att lättare hitta honom.
Jag skriker hans namn flera gånger om, och folk börjar titta konstigt på mig.

Högtalarna börjar skicka ut ett meddelande, men jag är dum nog att inte lyssna. Jag fortsätter istället springa runt, trappa upp, trappa ner, om igen, fram och tillbaka. Jag skymtar Noel lite längre bort och springer istället åt andra hållet.

Vi skulle aldrig lyckas hitta Dante om vi sprang runt här som yra höns. Jag ställer mig istället på en av alla bänkar som finns utplacerade runt om på stationen. Människor runtomkring mig tittar konstigt på mig men jag är för upptagen för att orka bry mig.

Jag ser ett välbekant blont huvud lite längre bort och hoppar ner från bänken. Folk tittar surt på mig när jag tränger mig förbi dom påväg mot trappan.
Jag tar två trappsteg i taget och kommer tillslut över på andra sidan. Jag klämmer mig emellan alla människor som tränger sig för att komma fram till tåget som nu står med öppna dörrar. Jag ser Dante som sitter på en bänk lite längre fram.

Han möter min blick för en sekund innan han reser sig upp och lägger handen på något som ligger på bänken. Han går mot dörrarna med stora och bestämda steg utan att kasta en sista blick på mig.

- DANTE!!! Skriker jag efter honom, men det spelar ingen roll hur mycket jag skriker efter honom.

Det blir allt mer folktomt på perrongen, dem flesta skulle med tåget. Jag stirrar efter tåget när det rullar iväg, och ser Dante sitta vid ett fönster. Jag sätter mig besviket ner på bänken Dante nyss suttit på. En tår glider nerför min kind, men jag torkar bestämt bort den med handryggen.

Jag sätter ner händerna på varsin sida om mig på bänken. På min högra sida känner jag ett papper. Utan att titta på det lyfter jag upp det och pillar lite på det. Jag hör springande fotsteg komma mot mig och lyfter upp huvudet för att se killarna komma rusande mot mig.

- Vi missade honom, eller hur? Frågar Noel sorgset. Jag nickar tyst och de andra suckar.

Jag vänder ner blicken och ser brevet.

Till Nike

Jag tittar först oförstående på det men viker sedan upp det och börjar läsa.

Hej Nike.
Det uppstod lite problem, jag måste dra. Snälla leta inte efter mig, jag mår bra, och huvudsaken är att vi mår bra. Tro inte att detta är ditt fel, jag gjorde det här beslutet. Om vi träffas någon gång i framtiden lovar jag att berätta vad som hände, men just nu orkar jag inte med dig och killarna.
Lova att ta hand om dig själv och killarna, ni betyder allt för mig♡
Älskar er// Dante Lindhe

Sad.
Mina kompisar har gjort min dag.
Först så bjöd en av dom med min kille när vi skulle ses o överraskade mig med det, älskar dom<3
O nu så skickar min andra kompis videos på när hon sjunger o spelar gitarr, vilket får mig att gråta.
O igår så hade ja myskväll med mina bästa vänner❤

Alla förtjänar sånna vänner i sitt liv!!


Där står min mening med livet|| D.LWhere stories live. Discover now