Där står min mening med livet|| D.L

TRETTIO

Jag sätter mig i sängen och väntar på att någon ska höra av sig. Dante har inte pratat med mig någonting dom senaste 24 timmarna, och jag börjar bli sjukt orolig. När mobilen plötsligt ringer hoppar jag till och kollar på displayen.

Noel<3

Jag svarar och nästan skriker.

- Hallå? Har ni pratat med honom?? Skriker jag och jag hör regnet i bakgrunden.

- Nike... svarar han och jag känner att paniken stiger.

- Ja? Har det hänt något? Fortsätter jag och försöker dölja paniken i min röst.

- Det är Dante. Dom har... Han avbryter sig själv och mumlar något.

- Noel??

- Du får prata med Ludde istället. Jag klarar inte det här, säger han och jag hör att någon annan tar över telefonen.

- Hej Nike, du undrar säkert vad som har hänt, säger han, ganska klart men han har gråten i halsen.

- Ja! Snälla berätta!! Svarar jag och nästan hoppar upp och ner i sängen.

- Det skedde en bilolycka. Dante hittades i diket när dom tog upp bilarna. Nike, Dante är död... viskar han och jag reser mig upp.

- Du skojar?? Snälla säg att det inte är på riktigt?! Skriker jag samtidigt som jag springer ut till hallen och sliter på mig ett par gympaskor och springer ut.

Jag orkar inte bry mig om någon regnjacka, så jag springer ut i regnet i bara t-shirt.

- Nike, vi är hos Noel, kom hit, fortsätter han, han låter lugn, men jag vet att han egentligen har samma panik som jag.

- Framme, flåsar jag och hör att han suckar i luren.

- Du behövde inte springa, börjar han, men jag avbryter igenom att knäcka hårt på dörren.

Han lägger på och Noel öppnar.

- Hej Nike, mumlar han och han är alldeles rödgråten.

Det är då jag inser att det är sant. Dante är död, han finns inte längre. Dom andra killarna kommer fram och kramar om mig, men jag bara sjunker ihop på golvet.

♡

Några veckor senare, Dantes begravning

Jag sätter mig på bänken längst fram, tillsammans med Axel, Ludde och Noel. Dom hade stängt locket på kistan, och jag lutar mig försiktigt mot Noel som sitter bredvid mig. Jag låter tårarna rinna och bryr mig inte om att folk stirrar.

I slutet, när alla får gå fram och lägga en blomma på kistan, går jag fram först och lägger min ros. Jag mumlar svagt och sätter mig sedan igen.

Alla andra strömmar ut, dom är påväg ut mot kyrkogården, men jag stannar inne i kyrkan, jag klarar inte av mer.

Min pojkvän är död, och dom förväntar sig att jag ska kolla på när dom lägger hans kista i marken? Knappast.

Nä men hej igen..

Okej ja vet att ni kommer döda mig nu...
Men ja, uppföljaren är iaf ute nu, så läs "hon dansar vidare i livet" så e du Babe:)