Kan jag lära mig att älska någon jag alltid hatat?...
Kan jag komma över något som lämnat mitt hjärta skadat?...
Kan jag ge dig mitt förtroende utan att du en dag låter det krossas?...
Kan jag älska dig med hela mitt hjärta utan att behöva låtsas...
К сожалению, это изображение не соответствует нашим правилам. Чтобы продолжить публикацию, пожалуйста, удалите изображение или загрузите другое.
"Because we're the two who found our destiny"
-DNA ____________________________
"Hejdå, min första kärlek"~
*** 2 år senare (Ji-naes pov)~
"Namjoon!! Vi kommer att bli sena! Kom igen!!! De väntar på oss!"
Namjoon-" Jag kommer!"
De två orden som egentligen var menade till att få mig lugn gjorde istället så att den redan stora frustrationen växte större inom mig, som om den aldrig var stor nog~
Jag stod rastlös väntades på min sena storebror utanför hans rum, den personen som egentligen skulle vara vart som helst förutom hans rum just nu~
Jag hörde hur saker flög omkring där inne och de knappt hörbara orden hans mun släppte ut här och där~
Jag kollade på min klocka och suckade~
Vid det här laget så har det så kallade mötet redan börjat~
Och jag som annars skulle vara i mötet är fast i huset jag skulle ha lämnat men aldrig gjort tack vare min bror~
Jag borde verkligen ha väckt honom när jag hade chansen...
Jag kan inte minnas den senaste gången vi hade ett möte och inte var sena till den...
Det är nästan för konstigt för att vara sant... Men det är just precis vad det är...
Ugh...
Varför ska jag behöva lida när det är han som alltid orsakar våra förseningar?...
Nästa gång kommer jag att lämna honom kvar och då, då har mitt tålamod verkligen tagit slut~
21 år och kan fortfarande inte sköta sina tider...
Kan man ens tro att jag är yngre än honom?... Ibland känns det som om det vore tvärtom...
Jag lutade mig på väggen bredvid hans dörr och väntade tålmodigt~
Vilken sekund som helst nu...
Knappt två sekunder senare, flög dörren upp och han kom ut med häftiga andetag~
Hans ögon mötte mina vid sidan av hans dörr och hans läppar formade ett blygt leende, antagligen rädd för hur arg jag må vara den här gången~
Han öppnade sin mun men jag glodde på honom innan han fick chansen att förklara~
Han tittade ner besviken på sig själv och jag fann mig själv börja prata~
