Korta Berättelser 🇸🇪

(16) 2. Fem toner

Cody stod orörlig och lyssnade, men kunde inte höra mer från utrymmet utanför spegelrummet.
Hon började undra om hon inbillat sig.
De mörka rummen verkade ha en kuslig tendens att dra fantasin i mörka riktningar.

”Öh. Bruden.”
”Cody”, påminde Bell.
”Just det. Cody.”

Cody vände på huvudet och mötte Garnets blick.
”Hade inte du någon riktigt kuslig bakgrund? Något om mord och grejer?”
Cody höll hans blick en stund.
”Och?”
”Det vore väldigt intressant att höra. En läskig historia om en verklig händelse skulle passa ruggigt bra här. Du kan väl berätta?”
Cody höll hans blick under tystnad en stund igen.

De andra började höja ögonbrynen när Cody inte svarade.

Bell rätade på ryggen och suckade frustrerat.
”Ja, det har hon. Hennes tidigare fosterföräldrar blev mördade medan hon gömde sig under sängen.”
Garnet avbröt Bell med ett höjt pekfinger.
”Jag vill höra det från henne.”
Han vände blicken mot Cody igen.
”Kom igen. Berätta vad som hände.”
Cody stod kvar med armarna korsade över bröstet.
”Hur länge sedan var det?” försökte han igen.

Cody märkte Bells blick då Bell än en gång stirrade istappar i skallen på henne.
Cody var inte säker på om Bell ville att hon skulle berätta eller inte.
Knappast gillade Bell att Garnet riktade sin uppmärksamhet mot någon annan än henne, men samtidigt kunde Bell vara irriterad för att Cody inte bara berättade sin historia och fick det överstökat.

Cody suckade till slut då hon anade att hon bara skulle få utstå påtryckningar tills hon gett dem vad de ville ha.
Om hon berättade kanske hon kunde undkomma några andra urdumma idéer istället.
Som att de kom på tanken att låta henne hitta ut själv utan ficklampa eller gå in i något extra läskigt rum.

”Det var för tre år sedan.”
Garnets blick lyste upp då Cody verkade villig att prata.
”Okej. Så du var fjorton?”
”Typ.”
”Var det sent på kvällen eller mitt i natten?”
”Ganska sent. Kanske strax före tolv eller halv tolv.”
”Sov dina fosterföräldrar?”
”Ja. Vad jag vet.”
”Så? Vad hände? Vaknade du av att de blev mördade eller hörde du när mördaren kom in i huset?”

Cody fuktade läpparna och svalde.
Alla höll sina blickar fästa på henne och hon kände sig olustig som underhållning.
Hon tog ändå ett djupt andetag och kastade sig in i det tydliga minnet av natten.

”Jag hade inte hunnit somna än.
Min fostermamma låg vägg i vägg med mig, längre ner i korridoren och min fosterpappa låg i ett eget rum mitt emot hennes. Mitt rum låg mitt emot vindstrappan...
Jag reagerade på att jag hörde steg i köket under mitt rum, så jag tror att han kommit in genom köksdörren. Den vette mot gårdens baksida och de glömde ofta att låsa den...
Sedan hörde jag en vissling. En enkel liten melodi med bara fem toner...
Strax efter kom tunga steg långsamt upp för trappan mot min dörr.
Jag visste att det inte var någon av mina fosterföräldrar, så jag hasade tyst ur sängen och in under den...
Stegen gick förbi min dörr och vidare ner i korridoren...
Han gick in i min fostermammas rum först.
Jag kunde höra yxhuggen, liksom dova och slaskiga. Jag kunde till och med höra stänken av blod som träffade väggen till mitt rum.”
Cody rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet.
”Sedan visslade han igen och gick in till min fosterpappa.
Man tror att han väckte min fosterpappa genom att hugga yxan i halsen på honom, bara så djupt att det väckte honom men inte djupt nog för att döda honom.
På grund av hugget kunde min fosterpappa inte skrika. Jag hörde bara gurgel och hostningar innan han rullade ur sängen.
Mördaren högg yxan i hans ben och kapade foten av honom.
Min fosterpappa försökte fly och hasade mot dörren. Jag kunde höra dunsarna när han slog händerna mot golvet och hasandet när han gled framåt en bit. För varje tag han gled framåt följde mördaren efter...
De var precis utanför mitt rum när ett yxhugg träffade min fosterpappa i nacken.
Hasandet slutade, men det gjorde inte hostandet och gurglandet. Det fortsatte en stund till innan sista hugget träffade min fosterpappa i huvudet...
Det var tyst en stund efter det innan jag hörde stegen närma sig min dörr.
Under sängen såg jag att dörren öppnades och ljuset från hallen lyste in över golvet...
Det kändes som evigheter innan dörren drogs fast igen och de tunga stegen gick vidare ner för trappan för att sedan långsamt gå ut genom köksdörren igen.
På vägen ut visslade han sin melodi. Om och om igen från det att han lämnade mitt rum till det att han kommit så långt bort att jag inte kunde höra honom längre...”