Korta Berättelser 🇸🇪

(42) Lovande löfte

"Jag är så glad att jag har dig hos mig, flickan min. Inget gör mig gladare än att se ditt vackra ansikte varje morgon."
"Tack, far."
Gerald tog Colins hand i sin och klappade den ömt.
Colin log vänligt mot sin far.
Geralds händer var darriga, men det fanns fortfarande styrka i dem.
"Vill du ha din tidning?"
Gerald log varmt och nickade.
"Tack, tösen min."
Colin sträckte sig efter tidningen som låg i sängens fotända och räckte den till Gerald.
Gerald tog på sig glasögonen innan han tog emot tidningen.
"Vill du äta lunch på glasverandan idag?"
"Tack, Abigail. Det vore trevligt."
Colin reste sig och neg innan han gick mot dörren. Kjolen slog runt benen på honom och klackarna dämpades mot mattan.

Så snart han stängt dörren efter sig såg han sig om.
Då ingen syntes till stack han handen innanför klänningslivet för att rätta till tyget som utgjorde hans byst.
Sedan suckade han och gick ner mot herrgårdens bibliotek.
Han såg fram emot att få ägna en god stund åt att läsa någon av sina favoritböcker.

Knappt hade Colin kommit halvvägs innan han mötte herrgårdens butler.
"Bud till lady Becket", sa han och bugade.
En pojke steg fram med en bukett röda rosor.
"Blomsterbud till lady Becket", sa han och bugade innan han räckte fram blombuketten.
Colin tog emot blommorna.
Så snart han tagit emot dem gick butlern för att visa budet till dörren.

Colin fick syn på det lilla kortet som stack upp bland rosorna.
Nyfiket tog han det, även om det var med viss fasa.
I hans situation kunde han då rakt inte ta mot någon uppvaktning.

Jag vet din hemlighet.
Möt mig bakom Daisy Park
15:00 imorgon, 14/2.

Hjärtat rusade medan Colin stirrade på lappen.
Ingen borde veta att han tagit sin systers plats. Bara Abigail och hennes man. De bodde i Amerika och skulle inte för allt i världen avslöja Colin.

Colin räknade rosorna i jakten på ledtrådar.
Det var nio rosor, vilket betydde att personen ville träffa honom ensam.
Mer än så hade han inte att gå på.

Colin var distraherad resten av dagen.
Han kunde inte låta bli att snegla på sin spegelbild när tillfälle gavs.
Han var lika ljusblond som sin syster, så skäggstubb syntes inte. Dessutom rakade han sig varje dag.
Hans kläder var liknande som alla andra damer bar, han hade sitt långa hår uppsatt och lätt sminkade, feminina drag.
Som barn hade ingen sett skillnad på honom och Abigail när de klätt sig lika.
Ingen hade sagt något när han kommit hem i Abigails kläder i hennes ställe. Han kunde inte för sitt liv komma på vem som ville träffa honom med vetskapen om vem han egentligen var.

Colin spanade mot mötesplatsen långt innan han var framme vid den.
Han hade knappt sovit något under natten och var nu mer än redo att se vem som kände till hans hemlighet.

Mannen som stod vid bäcken och väntade på honom var obekant på håll. Det var först när han kom närmare som Colin kände igen Hector.
Honom hade Colin knappt umgåtts med alls, så han kunde inte begripa hur Hector kunde veta.
Farhågor bubblade upp igen, men Colin fortsatte stadigt framåt fast besluten om att få veta hur Hector kunde känna till det som ingen annan i hemtrakten visste.

Hector vände sig om när Colin närmade sig.
Colin möttes av ett blygt leende men kunde inte förmå sig att le tillbaka.

"Jag ber om ursäkt om jag gjorde dig orolig med mitt brev", började Hector.
"Det vore en underdrift."
Colin försökte att inte låta sur.
Hector log ursäktande.
"Hur visste du?" Colin gick rakt på sak.
"Loretta. Hon var väl er amma?"

Han borde ha förstått.
Loretta jobbade för Middeltons nu.
Hon hade varit som en mor för honom och Abigail och den enda som med säkerhet sett skillnad på dem hur mycket de än försökt likna varandra.
Inte ens deras far hade märkt deras utbyte. Loretta hade förstås inte låtit sig luras, men det förvånade Colin att hon sagt något.

"Så vad ville du?" undrade Colin.
Hector skruvade på sig.
"Jag vill inte att du ska tro att Loretta går med skvaller. Hon avslöjade bara hur det låg till efter att jag bröt ihop..."
"Varför?"
Hector tvekade igen.
"Min far kräver att jag gifter mig... Jag kan ärligt talat inte föreställa mig ett äktenskap med en kvinna. Därav sammanbrottet... Jag tänkte att vår situation är lite lika..."
"Ja?"
"Gift dig med mig, Colin."

Colin blev förstummad.
Han hade inte tänkt så långt som äktenskap, eller hur det skulle bli efter att far dog. Han hade bara gett Abigail chansen att gifta sig med den man hon ville ha, men som far inte accepterat.
I utbyte skulle Colin ärva godset som far ville ge henne.
Abigail var fars favorit och deras platsbyte hade känts som den bästa lösningen. Ett besök till i Amerika hos Abigail efter att far gått bort och Colin skulle återvända som sig själv.
Med det sagt hade han trivts överraskande väl i rollen som sin syster.

"Jag ber om ursäkt. Jag var lite för framfusigt... Jag ber om att få uppvakta dig med äktenskap som avsikt. Det är givetvis ett stort beslut och ska inte förhastas", ursäktade Hector sig.

Det kändes som att Colin kunde andas igen.
Ryktet hade alltid gått varmt kring Hector och hans läggning.
Colin själv...
Han var nog inte så intresserad av en hustru när han tänkte efter.

Colin samlade sig och nickade.
"Som du vill. Jag går med på din uppvaktning. Det är inte ett garanterat ja, men jag ska överväga din förfrågan."

Hector log lättat och glädjen strålade i hans blick.
Nästan tårögd bugade han sig.
"Jag tackar ödmjukast... Tillåter ni?"
Han räckte fram handen.
Colin lät Hector kyssa hans hand.
Värmen från kyssen sköt upp i armen och spred sig i bröstet.
Med ens kändes beslutet ganska spännande.

~•♡•~