Korta Berättelser 🇸🇪

(44) 1. Häxjägaren

Den grå heden tycktes oändlig i den kalla gryningen.
Mörka moln hängde tungt ovanför och luften var fuktig då ett lätt dis låg i slöjor över det döda gräset.
Utmark var känt för sitt grå väder och avsaknad av växtlighet. Det fanns flera dungar och mindre skogar med träd, men det mesta var dött och sjukt.
Häxmark kallades det även för, vilket inte helt osökt berodde på dess innevånare. Häxor hade en tendens att döda allt i sin omgivning och sprida elände.

En flock svarta fåglar flög tyst förbi och Kell följde dem med blicken en stund där han gick.
Allt han ägde bar han i ett enkelt knyte över axeln och hans kläder hade sett bättre dagar.
Den enkla skjortan var inte så vit längre och hans mörka byxor var sönderrivna runt fötterna. Skjortan hade ett lite vidare halshål som det suttit ett snöre i, men snöret var borta och bara hålen efter det fanns kvar.
Hans mörkbruna hår hängde fram över ansiktet i den fuktiga luften och nådde nästan förbi hans grå ögon. Han hade ett kantigt ansikte som var långsmalt och lite typiskt för en pojke i 17-års ålder.
Han var över lag rätt långsmal, vilket berodde på att han vuxit mycket på längden de senaste åren.

Kell stannade efter några steg och såg sig om.
Det var svårt att avgöra om han ens gick åt rätt håll.
Till vänster skymtade en han liten skogsdunge i diset. Den spretade med sina döda grenar likt ett taggigt odjur som hukade i dimmorna.
Åt höger tyckte han sig kunna skymta blänket i de sjöar som fanns överallt i Utmark. Sjöarna satt i klungor lite slumpmässigt över de vida hedarna och deras strandkanter kunde vara förrädiska. Man gjorde bäst i att hålla sig på avstånd från dem. Vassruggarna visade var deras kanter började och Kell kunde se dem likt yviga häckar, även om man inte alltid skymtade det blanka vattnet på andra sidan om dem.

Han suckade djupt och rådbråkade med sig själv om han skulle fortsätta på stigen eller inte.
Det kändes inte riktigt som rätt väg.
I brist på andra val fortsatte han.
Det var lika bra att fortsätta tills han kom till ett vägskäl.

Han var glad att han hade sina skinnstövlar på sig. Det fanns ingen större risk för skoskav med dem. De formade sig efter foten och var mjuka att röra sig i, även om de gav bra stöd.

Ett ljussken från öster fick honom att snegla dit.
Solen hade gått upp och lyckats sila in en gulorange stråle som blänkte i en av sjöarna.
Mer än så blev det sällan i Utmark, men det var i alla fall något.

En känsla svepte förbi honom och han hajade till.
Kvickt snodde han runt och såg sig om.
Det kom någon.
Folk som färdades med fart skapade en tryckvåg framför sig som han kunde känna av.
Han såg sig om efter någonstans att gömma sig och hoppade sedan ut i det höga gräset.
En vassrugge stod tillräckligt nära och han hukade sig snabbt bakom den.

Det dröjde inte länge innan två galopperande hästar dundrade förbi.
Männen på hästarna hade svarta kappor som fladdrade i vinden och hästarna flåsade rytmiskt.
Kell fick en liten skymt av dem från sitt gömställe när de blixtrade förbi.

Han satt kvar en stund efteråt för att förvissa sig om att det inte kom fler.
Sedan reste han sig försiktigt och såg sig vaksamt om.
Kanske det var därför som vägen känts fel? Han fick ofta sådana förvarningar när det var något han behövde se upp med.
Han gick ut på stigen igen för att känna efter.
Stigen kändes mer rätt nu, så då var det bara ryttarna som stört honom i hans sökande.
Han rättade till sitt knyte och fortsatte gå.
Än var det oerhört långt kvar.

Till kvällen sökte han sig till en passlig dunge som låg en bit bort från stigen.
På andra sidan dungen gjorde han upp en lägereld och bredde ut filten som han haft som knyte.
I en sjö fick han tag på några fiskar som han grillade över elden.
Medan fiskarna blev klara betraktade han den blygrå himlen.
Elden knastrade hemtrevligt och spred en skön värme som stack lite i hans frusna kropp.