A short story is a love affair; a novel is a marriage.
~ Lorrie Moore
Ibland har man inte tid med en roman eller en lång berättelse. Ibland vill man bara få bästa biten ur en livshistoria.
Det här är en samling korta berättelser och novelle...
Ljudet av hornstötar fick dem att se mot dörren. Harald var först med att stega iväg mot hallens portar. Njal var honom tätt i hälarna och Frode skyndade sig att följa dem. Estrid hade inte varit borta länge så han hoppades att det inte betydde att hon stupat i strid.
Utanför hallens portar stannade de och såg mot öppningen i bröstvärnet. Frode kände att axlarna sjönk en aning när Estrids grå häst dök upp i pampig trav. Blod prydde bröstet och benen på hästen, men Estrid satt rakryggad i sadeln och i hennes hand dinglade något i en tova med hår. Hästen stegade in med stora kliv och vild blick, förmodligen fortfarande hög på adrenalin efter striden. Hon fick hålla tyglarna så stramt att hästen nästan gapade, men både hon och hästen verkade hantera det med vana.
Estrid red fram till en påle nära platsen där Harald stod. Hon höjde huvudet hon höll i handen och slog ner det på pålen så att det hölls. Sten Birgerssons hud hade fått en gråblek färg och hans ögon var rullade uppåt så att han nog såg lika mycket av insidan av sitt eget huvud som han gjorde av himlen. Munnen hängde halvöppen och tungan gick att skymta innanför tänderna. ”Ett huvud som utlovat. Jag ska bara ta hand om min häst och tvätta av mig, så tar vi formaliteterna sedan”, sa hon och vände hästen. Frode höll blicken på hennes raka rygg en stund innan han såg tillbaka på huvudet. Stens by låg inte så långt därifrån, men det hade ändå gått imponerande snabbt. Han kunde inte låta bli att gotta sig lite åt uttrycket hos sin bror. Ju mer Estrid imponerade ju mer värmde det i bröstet. En sådan hustru skulle Njal aldrig få. Det fanns ingen som Estrid, det var Frode övertygad om.
”Kom med, pojk. Jag ska gå igenom ceremonin med dig så att du vet vad som väntar. Det är inte så omständigt, men det går nog smidigare om du vet vad du ska göra”, sa Harald och vände tillbaka till hallen. Frode skyndade sig att följa honom.
Frode stod framför sin far utanför hallen och väntade nervöst på Estrid. Hon hade varit borta ett tag, men han förstod att hon hade mycket att göra. Hon ville se att hennes här var i skick, ta hand om hästarna och dessutom göra sig i ordning för kvällens firande. Med hennes mantel om axlarna frös han i alla fall inte, så han kunde gott vänta. Det var bara väntan på något så stort som ett äktenskap som gjorde honom nervös.
Oops! Ang larawang ito ay hindi sumusunod sa aming mga alituntunin sa nilalaman. Upang magpatuloy sa pag-publish, subukan itong alisin o mag-upload ng bago.
En rörelse vid öppningen till byn fick honom att automatiskt räta på ryggen. Estrid kom gående iklädd en fotlång klädnad i vitt och grått. Hennes steg hördes mot stenarna vilket tydde på att hon hade stålskodd träsula innanför lädret i stövlarna. Hennes kläder var vackert broderade vid kanterna på den yttre klänningen i vit ull. De inre klänningarna verkade vara av grått linnetyg. Över axlarna bar hon en grå mantel i ylle med vita fransar och hennes smycken matchade kläderna med silver och brons. Med det ljusa håret tyckte han att hon liknade en gudinna från asarna. Frostens och krigets gudinna kanske, om det funnits en sådan.
Tätt efter Estrid kom hennes närmaste män och strax efter dem följde resten av hären. De var alla där för att få mat och dryck efter sitt verk. Frode lade märke till de krigare som bar föremål i famnen. Förmodligen den del av plundringsgodset som skulle tillfalla Harald. Det mesta tillhörde dem, men en liten del var tänkt att tillfalla jarlen som ingått överenskommelsen med dem. Haralds tjänare skyndade fram för att ta hand om gåvorna och se till att hären visades till de platser där de skulle serveras mat och dryck. Bara de närmaste skulle få rum i hallen då de var så många.
