Korta Berättelser 🇸🇪

(21) 3. Tillsammans

Knappt hade hon hoppat över bäcken innan ett bekant ljud fick henne att titta mot grönsakslandet.
Numon kom krypande så fort han kunde medan han gav sitt sälljud ifrån sig.

Niall föll på huk och fångade in honom i en hård kram.
Mot örat kunde hon höra hans vänliga kurrande innan han gned mulen mot hennes kind med knyckiga rörelser.
Han verkade förundrad över tårarna som blötte hennes kinder och försökte pilla dem i sig med sin rörliga överläpp.
Niall fnissade och kramade honom igen.
Tydligen hade han bitit av repet för att komma och leta efter henne.
Kanske kände han att Darius inte ville ha honom vid stugan och valde att vänta på henne i grönsakslandet.
Ärligt talat spelade det ingen roll.
Hon bestämde sig för att påstå att Numon precis sökt upp henne om Darius oväntat återvände.
Det fanns inte en chans att hon tänkte lämna Numon i skogen igen.

Niall tog med sig kaveldun och grönsaker innan hon gick in i torpet med Numon.
Med blicken på Numon som nyfiket nosade på sin nya miljö stängde hon dörren och såg till att den gick fast ordentligt.
Känslan av att stänga omvärlden ute och bara vara för sig själv med honom gav en viss tröst.

Hon log åt hans nyfikenhet medan hon gick till köket för att lägga undan grönsakerna hon tagit med från landet.
Sedan fyllde hon på mer ved i kaminen innan hon satte sig i kökssoffan för att iaktta hans upptäcktsfärd.
Mycket roat betraktade hon hans bekantskap med en spindel och hans lek med en pinne ur vedkorgen.
Dagen blev inte lika lång och ödslig som den kunde ha blivit, även om hon fortfarande oroade sig för Darius.

Niall somnade med Numon på golvet bredvid sängen.
Utanför ven vindarna fortfarande kraftfullt, men den tidigare nattens dåliga sömn tog ut sin rätt.

Medan de sov lugnade stormen sig och de mörka molnen luckrades upp.
Gryningen målade himlen i bleka färger och bara en kvardröjande bris puffade på det torra gräset i klippskrevorna.
När Niall slog upp ögonen skriade måsarna igen och några bleka solstrålar lyste upp fönstergluggen i hennes rum.

Hon gav Numon frukost innan hon åt själv.
Sedan kom ögonblicket då hon behövde gå ut och möta omvärlden.
Hon behövde se om det fanns minsta skymt av Darius och hon behövde se vad stormen lyckats ställa till med.

Hon gläntade långsamt på dörren och klev ut på trappan.
Allt såg ut som det brukade.
Hon var inte säker på vad hon väntat sig, men inte att det skulle se ut som om inget hade hänt.
Havet var fortfarande upprört, men utöver det var det som vilken morgon som helst.

Hon samlade mod till sig innan hon lät blicken vandra längs stranden, men inget syntes till.
Varken kropp eller vrakspillror.
Ett svagt hopp tändes och hon undrade om Darius klarat sig i alla fall.
Nereidernas sång kanske hade varit ämnad för någon annan?
Hoppet gav blandade känslor, men hon kilade snabbt ner för stigen för att se om Darius’ båt gick att se från bryggan.