Korta Berättelser 🇸🇪

(9) 7. När mörkret faller

Eden var blekare än vanligt när hon och Sam kom gående med raska steg mot Cora.
Även Sam såg mycket sammanbiten ut.

Cora svepte med blicken över omgivningen innan hon slöt upp med dem och de gick alla tre i samma raska takt.

Hon hade en stark känsla av att de sett något i huset som skrämt dem, men det var inte läge att fråga om saken.
Istället lade de all sin energi på att ta sig bort från huset så snabbt som möjligt utan att fly i panik.

Nere vid bäcken vågade Cora kasta en blick över axeln.

Dimman såg ut att sluka skogen de lämnat bakom sig betydligt tätare än skogen de hade framför sig.
Hon tyckte sig se en skugga krypa över marken långt borta i dimman, men det gick inte att veta säkert.

Cora vände snabbt blicken framåt och följde efter Sam över bäcken.
Skogen låg lika tyst runt dem som den gjort tidigare utöver deras egna steg och andetag.

Färden hade tagit högst tre timmar, men det var nog några av de längsta timmarna i hennes liv.

Det var en skön lättnad när den gamla stockstugan kom inom synhåll och Sam kastade för första gången en blick bakåt.

Cora följde hans blick och de konstaterade båda att de bara hade en öde skog i tätnande dimma bakom sig.

Eden stannade och väntade på dem när Cora och Sam saktade ner.

"Jag måste bara fråga om ni såg något i det där huset. Ni såg så allvarliga ut när ni kom tillbaka, om det inte bara var allmänt obehag som gjorde det", sa Cora.

Eden såg inte ut att vara så förtjust i att behöva diskutera saken, men svarade ändå på frågan.

"Vi tyckte att vi hörde henne...
Det finns två rum där inne.
Ett yttre som är som ett allrum och ett inre sovrum.
Stenen kom från hennes spis och när jag gick fram till den tyckte jag precis att jag hörde hesa andetag inifrån sovrummet. Det kändes mer som en närvaro än att jag skulle ha hört henne ordentligt, men jag är ganska säker på att hon var där inne...
Eller om det va något annat..."

Cora blev förstummad för ett ögonblick innan hon nickade.
Hon var inte säker på vad hon annars kunde svara.
Hon fick i alla fall ge Eden ett erkännande för att hon utfört sin uppgift trots det enorma obehag hon måste ha känt.

"Låt oss komma in nu. Jag har fått nog av det här uppdraget", sa Sam och gick om dem.
Cora och Eden följde efter honom till stugan.

Zander stod nervöst och väntade på henne i dörröppningen till korridoren medan de andra satt spridda vid köksbordet och i soffan.

"Vi är klara. Allt är tillbaka där det var från början", sa Sam medan han tog av sig regnkappan och stövlarna vid dörren.

Cora kände sig lättad när hon stängde dörren efter sig och såg till att den gick i lås.

"Är vi alla överens om att vi beger oss hemåt imorgon?" undrade Adler.

Alla nickade, men de gav samtidigt Cora en blick som om de sökte hennes godkännande.

Hon suckade och funderade på saken.

"Tror du att marken torkat tillräckligt tills dess?" undrade Sam.
"Kanske. Om det inte regnar mer nu så kanske det går, men vi får vara beredda på att bogsera om det behövs. Risken att köra fast är stor, men min bil borde klara av att ta en bil på släp om det inte är allt för lerigt."

"Kan vi inte packa våra saker i bilarna färdigt och bara sticka så snart det blir ljust i morgon?" undrade Everly och lät blicken vandra bland alla i rummet i jakten på medhåll.