Korta Berättelser 🇸🇪

(56) 8. Frukost med damerna

Aria väcktes i gryningen av en entusiastisk knackning på dörren.
Yrvaket lyfte hon huvudet från kudden och strök undan några hårstrån som klibbat fast i mungipan.
”Stig in”, lyckades hon svara och gned sömnen ur ögonen.

En kammarjungfru gläntade på ena dörren och slank försynt in.
”God morgon, lady Lermenth. Jag hoppas att ni sovit gott”, sa flickan och neg.
Hon stängde dörren efter sig innan hon gick bort till fönstren för att dra undan gardinerna.
Aria kisade i det plötsligt ljuset med rynkade ögonbryn.
”Jag antar att jag gjorde det”, mumlade Aria då hon inte mindes mycket annat än att hon lagt huvudet på kudden kvällen innan.
Djupt hade hon i alla fall sovit då hon inte ens mindes något av natten.

”Unge herr Rijal lär inte dröja länge, så det är bäst att vi får er presentabel så snabbt vi kan”, kvittrade kammarjungfrun och drog av Aria täcket.
Aria rynkade ögonbrynen då det kändes lite väl burdust att dra av henne täcket, men hon antog att hon inte kunde klaga. Hon ville trots allt vara klar när Ossian dök upp för att ta med henne till frukosten.

Kammarjungfrun hjälpte Aria med att dra på sig den vackra klänningen som var vald dagen till ära.
Aria hade lärt sig att en fin dam sällan hade samma klänning två dagar i rad, men de kunde växla mellan tre under en vecka. Allt för att åtminstone ge sken av att deras kläder alltid var nytvättade.

Med klänningen på fick Aria sätta sig på pallen vid sminkbordet så att kammarjungfrun kunde fläta och sätta upp hennes hår.
Aria var glad att hon inte behövde göra det själv. Hon hade inte gjort mycket mer än satt upp håret i en hästsvans vid behov, eller möjligen fläta det om det var lite längre och behövde hållas undan.
Läppglansen i form av rosenfärgad bisalva strök hon själv över läpparna med fingret.
Puder behövde hon inte då den riktigt bleka hyn aldrig blivit något större mode i Astoria.
Hon kunde inte vara annat än tacksam för att det riktigt hårda sminket som blivit på populärt i huvudstaden fått samma fäste i Astorias trakter. Hon hade nog inte känt sig bekväm med en kaka av puder, vax och svärtande kol i ansiktet.

”Vilket halsband vill my lady bära i dag?” undrade kammarjungfrun och neg bredvid sminkbordet.
Aria tog blicken från spegeln och såg på de smycken som kammarjungfrun lade fram.
”Kan jag möjligtvis få fråga vad du heter?” undrade hon medan hon lät blicken vandra över smyckena.
”Dana, my lady”, sa kammarjungfrun och neg igen.
Aria nickade och pekade ut ett halsband som kändes passande till den ljusgröna klänningen. En ensam pärla på en tunn kedja av guld skulle framhäva lystern i det skimrande gröna tyget. Guld var dessutom en varm färg och Tuija hade gjort klart för Aria att hon gjorde bäst i att satsa på varma färger när det gällde smycken. Pärlan hade kanske en kall färg, men Aria passade i båda, även om guld representerade henne bättre.

Dana hade precis fäst halsbandet om halsen på Aria när det knackade på dörren.
Dana rusade för att öppna.
Det märktes att Dana var ganska ny i sin roll och lite för öppet ivrig på att göra bra ifrån sig. Äldre kammarjungfrur var mer sansade, även om de hade samma öppna respekt för sitt husfolk.

Ljudet av Danas kjol som slog runt benen på henne följdes av klicket när ena dörren öppnades.
Aria vände på huvudet och såg Dana kvickt backa undan för Ossian medan hon sänkte huvudet så lågt det gick.
Ossian såg rakt på Aria som om Dana inte fanns. Att ta ögonkontakt med tjänstefolk som man inte för stunden hade anledning att umgås med var lite av en förolämpning mot dem. Man visade att man höll ögonen på dem för att man antingen ansåg att de gjorde något fel eller så förväntade man sig att de skulle göra det.
Dana verkade i alla fall nöjd med att bugande manövrera sig med ryggen mot dörren och backa ut för att lämna dem ensamma.

Aria log och reste sig.
Ossian såg lätt besvärad ut och såg ut att fundera på vad han skulle säga.
Han tycktes sedan komma på sig själv med att bara stå och betrakta henne, så han bugade sig snabbt för henne.
”Jag hoppas att ni sovit gott, my lady?” frågade han.
”Ja, tack. Jag kommer nog att trivas riktigt bra här.”
Han nickade och verkade söka något att säga till svar.
Aria fick en känsla av att han inte var särskilt van vid att prata med folk och dessutom verkade han vara lite blyg. Hon valde att bara le artigt och låta honom samla sig utan att stressa honom med irritation.
Hon hade förstått på Valmar att Ossian haft det lite svårt att umgås med folk och framför allt främmande.
Att det skulle vara ett tecken på bristande intelligens tvivlade hon starkt på. Han kanske bara var osäker och inte trivdes i sociala sammanhang.
Med lite tur skulle hon lyckas bryta isen mellan dem under de kommande dagarna och få honom att känna sig bekväm med henne.

”Um... Frukosten är serverad nere i lilla matsalen. Jag hoppas att du är hungrig?”
Aria log och nickade.
”Absolut. Jag ser fram emot att se vad en frukost här i slottet har att erbjuda.”
Hon gick fram till honom och höjde sin ena arm en aning.
Det tog någon sekund för honom att inse vad hon menade. Han ryckte sedan upp sin arm för att erbjuda henne den med kinderna rosigare än tidigare.
Aria log bara och lade sin arm om hans för att låta honom lotsa henne ut ur rummet och genom slottet.
Ossian hade i alla fall ingen större vana med att ha en dam vid sin arm, vilket Aria kände att hon uppskattade. Hon hade aldrig tyckt särskilt mycket om män som kallade sig charmörer.

De kom till ett par öppna dörrar i mörk ek och steg in i en vackert ljus matsal.
Runt ett lite större, ovalt bord satt familjens damer med varsin tekopp framför sig och ett mindre fat med vad än de valt att äta till frukost.
”God morgon, lady Lermenth. Jag är glad att se att ni ser så pigg och utvilad ut”, sa Vanja med ett artigt leende.
”Tack så mycket. Jag måste säga att jag sovit väldigt bra i natt.”
”Roligt att höra. Slå dig ner bara och ta för dig.”
Aria log och lossade sin arm från Ossians.
Det fanns två lediga stolar vid bordet.
Aria stod artigt kvar för att ge Ossian en chans att dra ut stolen åt henne.
Ossian verkade osäker för ett ögonblick, men hann inte komma på själv vad han förväntades göra innan Vanja tycktes tappa tålamodet med honom.
”Ossian, raring. Dra ut stolen åt din dam och stå inte bara där.”
Han ryckte till och drog generat ut stolen för henne så att hon kunde sätta sig.
Aria log bara och satte sig ner.

Så snart han hjälpt henne att skjuta in stolen närmare bordet satte han sig på stolen bredvid hennes.
Vanja suckade knappt hörbart.
”Raring. Damen sitter till vänster om sin kavaljer. Inte till höger.”
Det lät som att Vanjas tålamod tänjdes lite extra för att hon skulle lyckas låta trevlig.
Ossian rodnade djupare medan Hellevi och Viola utväxlade en road blick.
Aria ville säga att det inte gjorde något då det inte direkt var någon finare tillställning, men risken fanns att hon gjorde bort sig genom att understryka hur oviktig hennes frukost med husets damer var.
Det kändes bättre att avstyra ämnet istället.
”Så var är resten av familjen?” undrade Aria artigt.
Vanja tog den lätt förebrående blicken från Ossian och log varmt mot henne.
”Mina söner har följt med sin far på besök i barackerna. Ordningsmakten i staden brukar få avlägga sina rapporter åt dem under morgonen innan de går vidare för att tala med de högsta handelsmännen. Det är ett stort ansvar att styra en stad.”
Vanja lät blicken svepa via Ossian som om hon ville påpeka att det var därför Ossian satt där med dem och inte följde med sina bröder. Ansvaret för en stad var lite för högt över huvudet på honom för att de skulle låta honom följa med. Han hade väldigt tydligt fått ta rollen som familjens minsting som aldrig lyckades växa upp.

Aria satt tyst för ett ögonblick medan hon tog för sig av de små pajerna som låg i prydliga högar på serveringsfaten.
Pajerna verkade innehålla kött av olika slag, men hon fick gissa sig till vad som var vad.

”Så vad ska ni två hitta på idag? Är det något särskilt som intresserar dig?” undrade Vanja och log.
Aria tuggade ur munnen innan hon nickade.
”Jag har hört så mycket gott om er trädgård. Det vore verkligen roligt att få se den. Annars är jag förstås väldigt svag för böcker, så biblioteket vore också roligt att se.”
Vanja log och såg på Ossian.
”Verkar som att du har lite tips på vad du kan hitta på med din trolovade idag. En mycket bra början skulle jag säga. En promenad efter frukosten och biblioteket efter lunch tycker jag att låter strålade, om man inte svänger på det förstås.”
Vanja vände sig tillbaka till Aria.
”Trädgården är mycket vacker alla tider på dygnet, men arbetarna är som mest upptagna i den mitt under dagen. Kvällar och morgnar brukar vara bästa tiden för besök i den. Det kan bli varmt under dagen och man känner sig inte riktigt ifred i den med alla arbetare som rensar, vattnar och krattar i den.”
Aria nickade, glad att samtalsämnet kändes lite trevligare än när de bara klankade ner på Ossian.
”Biblioteket är å andra sidan väldigt lugnt under större delen av dagen, så dit kan ni gå när ni vill. En rundtur i slottet är ett annat förslag. Man kanske inte lär sig att hitta överallt på en dag, men det kan ju vara bra att få lära sig grunderna i slottets viktigaste rum.”
Vanja fortsatte att prata om rum som hon rekommenderade att Aria skulle se eller besöka.
Ossian satt mest tyst och åt medan hans mor stod för samtalsämnet.
Aria kunde inte klandra honom.
De andra verkade inte sätta mycket värde i vad han hade att säga i vilket fall som helst.