A short story is a love affair; a novel is a marriage.
~ Lorrie Moore
Ibland har man inte tid med en roman eller en lång berättelse. Ibland vill man bara få bästa biten ur en livshistoria.
Det här är en samling korta berättelser och novelle...
Harvey och Bell kom snart skenande ut ur tunneln så att båda dubbeldörrarna slogs upp med en smäll. Vionnet var dem tätt i hälarna och de såg alla likbleka ut. De klampade över scenen och snubblade ner för trappan till stället som Cody stod på. ”Vad är det som händer?” undrade hon.
Gruppen gick förbi henne några steg innan de ställde sig i samlad klunga bakom henne och stirrade på attraktionen. ”Vad hände?” undrade Cody igen. ”Det var någon där inne”, pep Bell. ”Vem?” ”Inte vet jag!” fräste Bell. ”Hur vet du det?” Bell kippade efter luft och verkade inte kunna svara. ”Jag tyckte att det var någon som visslade. Det måste ha varit precis i örat på dig”, sa Garnet med en blick på Bell. Bell nickade vilt och snyftade till. ”Visslade?” Cody såg på Bell igen. ”Det var den där förbannade melodin som du visslade förut”, gråtgnällde Bell.
Cody stod stilla för ett ögonblick. ”Var är Harvey?” undrade hon sedan. De andra såg sig om som om de inte ens märkt att han var borta. ”Följde han med när ni började springa?” De verkade inte ha något svar på hennes fråga den gången heller. Cody såg mot dubbelportarna en stund.
”Vad gör vi nu?” viskade Vionnet. ”Ni tänker väl inte lämna Harvey där inne?” undrade Cody. ”Jag tänker inte gå in dit igen”, sa Bell bestämt. Garnets ansikte var spänt och han andades med korta andetag.
”Du är säker på att det inte var Harvey som visslade för att skrämma er då?” undrade Cody och såg på Bell. Bell skakade på huvudet. ”Alla var på höger sida om mig när jag gick förbi någon som visslade i vänstra örat.”
”Harvey?!” Cody ryckte till när Garnet utan förvarning vrålade bredvid henne. De fick inte annat än tystnad till svar.
De stod orörliga en god stund och bara lyssnade.
”Borde ni inte gå in och leta efter honom?” undrade Cody. ”I helvete heller”, fnös Garnet. ”Harvey!” vrålade han sedan igen.
Efter en lång tystnad hördes en melodi inifrån attraktionen. En mycket välbekant melodi med bara fem toner. ”Nej, fy”, kved Bell och tog tag i armen på Garnet. ”Jag tycker att vi går härifrån”, sa Vionnet och drog i andra armen på Garnet. Garnet nickade bara och de vände om för att gå mot deras utväg. Cody skyndade sig att följa efter dem.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
De kom till stället där trädet borde vara, men fann att det var borta. Antingen hade det rest sig igen, eller så hade någon tagit bort det. Kvar fanns bara ett fåtal små kvistar på marken och ett taggigt hål som satt högre än de var själva. ”Vad i...?” började Garnet och Bell var inte sen att kvida. Vionnet bet på naglarna och såg gråtfärdig ut.
”Vi måste hitta en annan väg ut”, sa Garnet och såg sig om. De andra följde hans exempel. ”Vi kanske kan slippa upp på en av byggnaderna och hasa ner på andra sidan?” föreslog Cody. ”Värt ett försök”, sa Garnet och började gå.
