Korta Berättelser 🇸🇪

(52) 4. Lady Näktergal

Ljuden utanför rummet dog bort och bara deras lilla sfär tycktes existera.
Aria kunde inte förmå sig annat än att stirra på Valmar för ett ögonblick.
Valmar och hans familj var högst i Astorias hierarki. De var adliga och så nära kungliga man kunde komma utan att tillhöra kungafamiljen. Gifte hon sig med Ossian skulle hon själv räknas som adlig, vilket bara det var svårt att föreställa sig.
Det faktum att hon erbjöds ett äktenskap kändes ofattbart.
Hon hade inte ens vågat hoppas på ett eget hus.
Med Ossian som make skulle hon bli hertiginna på ett gods.

Det flimrade till för ögonen och hon tog ett djupt andetag.
Hon lät blicken svepa över rummet medan hon försökte sansa sina kaotiska tankar.
Hela kroppen kändes statisk, lite som när man stod ute vid ett annalkande åskoväder.

”Du behöver inte svara mig nu ikväll. Jag förstår att det är ett mycket stort beslut”, fortsatte Valmar, som uppenbarligen märkte hennes chock.
Aria mötte hans blick igen.
”Är du säker? Du vill att din son gifter sig med mig? Jag är så lågt stående som man kan bli här i staden. Bara fattighjonen är lägre än mig. Jag har inte ens ett efternamn och definitivt inte någon hemgift eller titel.”
”Underskatta inte dig själv. Jag skulle tro att Näktergal är en ganska fin titel. Eller så vore det i alla fall det om någon kände till den.
Ska jag vara helt ärlig så skulle du göra mig en tjänst. I nio år har du låtit mig veta vad som sägs i staden när ingen tror att någon lyssnar. Som min sons hustru skulle du hjälpa mig med samma sak, fast bland adeln. Du anar inte hur mycket baktankar och skvaller det finns i finare kretsar.
Om du är rädd att jag ger dig mer än du förtjänar så tror du fel. Du förtjänar verkligen att få komma bort från ditt lilla vindskrypin och du ska inte underskatta vad dina tjänster har varit värda. Se det som en uppgradering. Istället för att bo under ett tak och lyssna på staden får du bor här i slottet och lyssna på adeln...
I det fallet tycker jag nästan lite synd om dig. Det är inte några särskilt spännande samtal som cirkulerar i gräddskiktet av samhället. Vem som har de finaste tavlorna och de senaste statyerna kan vara ganska tröttsamt. Kläder, smycken och tjänstefolk kanske inte heller är så spännande. Det positiva är att du alltid kommer att få fina kläder, äta dig mätt och sova i en stor säng.
Kanske att du rent av får klä dig i enklare kläder och gå en runda i staden om du känner att du saknar det.”

Aria tog ett djupt andetag igen.
”Men jag är inte adlig. Jag kan inte bara gå ut genom dörren här och säga att jag ska bo här nu. Vart ska vi säga att jag kommer ifrån? Vilka är mina föräldrar? Om jag ska gifta in mig i er familj kan jag inte vara en föräldralös flicka från gatan.”
”Självklart inte. Jag har redan ordnat föräldrar åt dig ifall du vill acceptera mitt erbjudande. Om du tackar ja så skickar jag dig till dem för att bo där en månad. Allt för att du ska få vänja dig vid det som ska föreställa ditt barndomshem och lära känna de som kommer att vara dina föräldrar.
Tuija har gått med på att öva förande och etikett med dig medan du är där och låta dig läsa så mycket du orkar i deras bibliotek.
Ditt namn kommer att vara Aria Lermenth och du är enda barnet till Jesse och Tuija Lermenth, ett grevepar från Dwarel. De har inte lyckats få några ena barn och tackar absolut inte nej till en dotter som redan är trolovad med en av mina söner.”

Det var mycket att ta in för Aria.
Att få föräldrar, make och bli adlig på en och samma gång var något hon inte ens vågat fantisera om.
Hon tog ett djupt andetag medan hon lutade sig mot knäna.
Valmar log vänligt mot henne.
”Du behöver inte se det som att du tar emot en gåva om du känner att det är för stort. Se det som att du gör mig en tjänst... Jag vet inte om du känner till ryktet som florerar kring min son, Ossian?”
Valmar fick en mer bekymrad ton när han nämnde Ossians rykte.
Aria rätade på ryggen.
”Vilket rykte?”
Valmar såg ut att pendla mellan besvärad och irriterad.
”Det finns de som vill påstå att han är lite... enkel. Det är givetvis inte sant. Han har bara svårt för att umgås i större grupper och blir lätt överkörd när flera pratar på en och samma gång. Kanske att han även är lite blyg, men han har svårt att hitta orden när flera pratar i grupp och dessvärre är det där societeten döms. Kan man inte göra sig hörd i en grupp och sällan säger något tror folk direkt att man inte har hjärna för det.
Det är också en anledning till att jag hoppas att du tackar ja. Jag vill inte se Ossian överkörd av något pampigt fruntimmer som bara ser honom som en biljett till adeln. Mitt hjärta sjunker vid tanken på honom i ett hörn medan hans fru står i grupp med de som hånar honom.”
Valmar såg ut att skjuta undan de tunga tankarna innan han log milt mot henne igen.
Aria nickade.
”Jag förstår.”

Det var tyst ett ögonblick innan Valmar knäppte händerna och såg granskande på henne.
”Vill du vänta med ditt svar?” undrade han.
Aria skakade på huvudet.
”Nej. Jag känner inte att jag behöver överväga... Jag accepterar ditt erbjudande.”
Valmar log och nickade.
”Det gläder mig. Jag ska ordna med allt som behövs och ser till att du blir förd till Lermenths. Kom till korsningen mellan stenbrottet och Bygdevägen imorgon vid solnedgången. Ta med det du känner att du fordrar, men kom ihåg att du kommer att förses med allt som behövs för att bli en adelsdam. Kläder är inte lönt att packa med. Sentimentala ting kanske, men allt annat kan ligga kvar i ditt rum.
Rummet under taket hos stenhuggaren kommer att finnas kvar även om du inte bor där.”

Aria klättrade långsamt ner för väggen under balkongen medan hon försökte att inte analysera det som hänt. Klättrandet krävde hennes koncentration och tanken på vad hon just gått med på var svårt att ignorera.
Hon skulle träffa Ossian om en månad, så hon hade tid på sig att vänja sig vid tanken, men det var ändå oerhört främmande att hon precis accepterat ett äktenskap.
Slottet hon klättrade på skulle bli hennes hem tills dess att hon och Ossian fick ett eget ställe och högst sannolikt skulle hon aldrig behöva klättra på utsidan av slottets väggar igen.
Hon var inte säker på om hon gillade tanken eller inte.

*

Syrsorna spelade frenetiskt i det torra gräset. Inte ens en liten vindil svepte förbi medan omvärlden färgades orange av den nedgående solen.  
Aria vägde från ena foten till den andra medan hon såg bort längs vägarna som möttes framför henne.
Hon var inte säker på var vagnen skulle komma ifrån, så hon var uppmärksam åt alla håll.
Hennes packning var inte mer än en liten påse där hon hade sin bok.
Oavsett vad hon skulle få när hon blev adelsdam ville hon inte skiljas från boken. Dessutom var det inget konstigt med en adelsdam som tyckte om en bok. Snarare tvärt om. Det var nästan ingen fattig person som hade råd med en bok och väldigt få kunde läsa. Att vara fäst vid sin första bok var något som rent av var passande för en dam av adlig börd.

Aria analyserade och spekulerade i det som låg framför henne när hon fick syn på en vagn som närmade sig.
Aria rätade på sig och såg spänt på den fina vagnen som drogs av två bruna hästar.
Vid den tiden på dygnet var det inte många ute och åkte, så det kunde inte vara någon annan kärra än den som kom för att hämta henne.
Ändå kände hon sig osäker när vagnen kom närmare.

Kusken höll in hästarna när han kom närmare och såg ner på henne.
”Var det här Lady Lermenth?” frågade mannen.
Hjärtat hoppade till när han tilltalade henne så högtidligt och hon svalde snabbt.
”Ja, det stämmer.”
”Välkommen ombord, fröken. Jag hoppas att ni inte anser att jag är oartig om jag inte kommer ner och hjälper er stiga på. Jag har ingen som håller hästarna åt mig.”
Aria var precis på väg att erbjuda sig att hålla hästarna åt honom innan hon hann hejda sig. En fin dam erbjöd sig inte att hålla hästar och för den delen skulle det inte fungera. Han kunde inte hjälpa henne stiga in i vagnen om hon stod och höll hästarna, så det var dumt att erbjuda sig i vilket fall.
”Det gör ingenting. Jag klarar mig”, sa hon och gick fram till droskans dörr.

Handtaget satt högt då hon stod på marken och inte hade en av de fina pallarna som användes som trappsteg, men det var inte någon svår uppgift att få upp dörren.
"Gör det bekvämt för er, fröken. Det blir en lång resa”, sa kusken innan hon drog fast dörren.
Knappt hade hon hunnit sätta sig innan droskan kom i rörelse.
I taktfast trav rörde sig hästarna mot skogen öster om Astoria medan Aria tog en sista titt på de välbekanta omgivningarna.
Det skulle dröja en månad innan hon såg dem igen och när den stunden kom skulle hon inte vara samma Aria.
Hon skulle vara Lady Lermenth som kom för att fullfölja sin trolovning med hertigens son.
En adelsdam från Dwarel.

Aria lutade sig tillbaka på den stoppade bänken och tog ett djupt andetag.
Att sova i den ryckiga kärran skulle inte bli lätt, men bara hon fick lite vila skulle hon klara sig.
Sova kunde hon göra sen.
Hon skulle trots allt bli en adelsdam och sova på en bommullstoppad madrass.
Det skulle utan tvivel bli en stor omställning.