Korta Berättelser 🇸🇪

(8) 6. Edens misstag

Tystnaden låg kompakt en god stund innan Cora vågade röra på sig.

Hon vände lite på huvudet först för att kunna lyssna bakåt bättre.
Stugan tycktes ligga helt tyst bakom henne, så hon vände sig lite till och sneglade över axeln.

Hon förväntade sig halvt om halvt att få syn på något, men rummet som lystes upp av månskenet var öde.

Mycket försiktigt satte hon sig upp och såg på den vidöppna dörren mot den mörka hallen.
Hon var inte förvånad över att dörren stod öppen, även om visste att hon stängt den innan de gått och lagt sig.

Långsamt flyttade hon fötterna till golvet och kände direkt den kalla luften som tycktes krypa upp till smalbenet på henne.
Ett kallt drag som bara kunde komma från en öppen ytterdörr.

Hon reste sig så tyst hon kunde och tog ett försiktigt steg i taget tills hon var framme vid den öppna dörren.
Hjärtat slog fortfarande hårt i bröstet på henne medan tystnaden tryckte i hennes öron.

Hon tog ett djupt andetag innan hon lutade sig fram och lät blicken flacka över korridoren utanför rummet.

Korridoren låg öde, så hon lutade sig fram lite till och såg vaksamt ut mot allrummet.
Hjärtslagen hördes nästan i hennes andetag medan hon mycket försiktigt flyttade fram sin fot för att kunna luta sig fram ytterligare en bit.

Den vidöppna ytterdörren blev synlig när hon lutat sig fram tillräckligt långt.
Det blev även skepnaden som tycktes sitta på huk vid trappan ner från altanen.

Cora frös likt en staty av is medan adrenalin och ren skräck sipprade fram likt elektriskt vatten över hennes kropp.

Skepnaden hade mänskliga proportioner, men det såg ändå helt fel ut.
Armarna var för långa och det fanns mellanrum och hålrum mellan revbenen som inte borde vara där.
Ryggkotorna syntes tydligt i månskenet på den blekvita kroppen.
Svart, långt hår hängde trassligt över de beniga axlarna som om det sipprat fram likt vatten över huden.
Håret var tunt och lämnade kala partier i den gråaktiga hårbotten.

Skepnaden höjde huvudet och började vända sig om.
Förskräckt sköt Cora ifrån med foten och försvann in i rummet igen.

Hon sträckte ut handen och tog tag i den öppna dörren.
Hon rörde sig så snabbt hon vågade utan att ge för mycket ljud ifrån sig medan hon sköt fast dörren och drog fast regeln.

Hon blev sedan stående med blicken på den stängda dörren.
Hon lyssnade intensivt mot hallen utanför, men tystnaden låg lika kompakt som tidigare.

Hennes kropp skakade så att det hördes på hennes korta andetag medan sekunderna långsamt passerade.

Till slut rörde hon sig så tyst hon kunde tillbaka till sängen.
Kvickt stack hon fötterna i sovsäcken och drog upp dragkedjan.

Så snart hon lade sig ner slog Zander armarna om hennes midja och drog henne tätt intill sig medan han låg så nära väggen han kunde komma.
Cora lutade sig mot honom och var tacksam för sällskapet.

Kompakt tystnad tycktes ligga över hela stugan.
Cora stirrade på dörren i flera minuter, eller om det kanske var timmar.

En evighetslång stund passerade innan tröttheten kom krypande.
Hallen utanför rummet förblev tyst och Cora vågade till sist slappna av tillräckligt för att låta sömnen få grepp om henne.

*

Ett tungt regn smattrade mot fönstret när en grå gryning fick det att ljusna utanför stugan.