Ängel

Kapitel 22

Vi granskade varandra utan att säga ett ord. Han såg annorlunda ut. Den normala, glada Isac var som bortblåst. Framför mig nu stod en sorgsen, ensam pojke. Han trängde fram ett leende men jag såg att han ville brista ut i tårar.

"Hej D/N." sa han. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag skulle svara eller om jag bara skulle vända om, gå hem igen och skippa allt detta. Han hade ju trots allt sårat mig så mycket. "Vi skulle ju mötas här, kommer du ihåg?" Han log. Jag nickade smått. Jag kom ihåg allt vi sagt till varandra från första dagen vi träffades.

"Vad hände med att aldrig behöva se dig igen?" Mumlade jag medans jag försökte hålla huvudet högt. Hans ögon blev stora.

"Ett löfte är till för att brytas." sa han medans han sakta men bestämt gick mot mig. Jag skakade på huvudet och började gå med raska steg därifrån. Men jag kunde inte gå hem. Pappa skulle märka om jag stannat hemma från skolan, så jag fick helt enkelt gå dit. "D/N vänta!" Ropade Isac bakom mig. Men jag stannade inte utan jag fortsatte gå. Vem fan trodde han att jag va? Jag var ingen hund som han kunde styra och ställa över hur han ville, inte efter allt som han gjort.
Efter några minuter skymtade jag en stor tegelbyggnad, skolan. Det var fullt med barn på skolgården. Jag suckade, hur skulle jag ta mig igenom det här?

Klockan ringde och jag var tvungen att komma fram bakom hörnet som jag gömt mig bakom den senaste halvtimmen. Alla barnen rusade in och skolgården som nyss varit full med människor stod nu tom. Jag fick skynda mig in, men hur skulle jag hitta rätt korridor? Rätt klassrum?

"Den här vägen." Hörde jag en röst bredvid mig. Jag slöt ögonen och suckade, Isac. Han tog ett lätt tag runt min arm och han började gå, men jag slet snart bort armen och gick bakom honom istället. Vi kom fram till en stor glasdörr som ledde in till en korridor full av ungdomar. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot oss, eller rättare sagt, mot mig.
Jag fortsatte gå bakom Isac. Han hälsade på nästan alla han mötte. Han var verkligen populär bland alla här verkade det som.

"Tjenare Isac!" En blond, ganska kort kille kom fram och slog armen om Isac. Isac gjorde detsamma. Jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen, att sjunka genom golvet verkade vara det enda alternativet. "Och du måste vara D/N, Isac pratar om dig hela tiden." sa killen och räckte fram handen. Jag tog lätt tag i den och släppte sedan snabbt.
Rätt som det var kom en lång kvinna in i korridoren och öppnade klassrummet. Eleverna rusade in, men jag tog det lugnt och väntade så jag kom in sist. Alla bänkar var upptagna när jag kom in. Förutom en. Jag gick med lätta steg fram och satte mig, återigen hade jag alla blickar på mig. Varför stirrade alla så? Hade de aldrig sett ett främmande ansikte förut eller?

"Vem har vi här då?" Sa den långa kvinnan som tydligen var läraren.

"D/N." mumlade jag. Hon log och nickade.

"Okej allihopa,en ny elev, ni vet vad det betyder. Efter lektionen får ni visa D/N runt. någon frivillig?" Ingen räckte upp handen, fan vad pinsamt. Plötsligt såg jag Isacs hand fara upp i luften.

"Jag gör det!"

När lektionen var slut reste jag mig sakta. Den här skolan verkade vara urdålig, ingen chans att jag skulle klara av den här skolan i två år.

"Är du redo, min sköna?" Sa Isac med tillgjord röst. Jag himlade med ögonen och nickade lätt. Jag tvingades att gå bredvid honom denna gång för att hålla upp farten. Han babblade på om varenda dörr vi passerade och försökte få mig intresserad, vilket inte alls funkade.
När vi gått runt i säkert tjugo minuter avbröt jag honom.

"Isac, snälla sluta." sa jag. Han stannade upp med en förvånad min.

"Med vadå? Vill du inte se skolan? Vi kan gå tillbaka om du vill?" Sa han lite förvirrat. Jag suckade och skakade på huvudet.

"Nej, det är inte det jag menar. Sluta låtsas som att allt är som förut." sa jag. Jag försökte låta avslappnad men jag kunde inte dölja hur upprörd jag var. Hur kunde han bara låtsas som ingenting? Han hade sårat mig rejält, men det brydde han sig inte alls om.

"Jag låtsas inte som någonting. Det ända jag försöker är att vara snäll, jag sårade dig och jag vill ta tillbaka det, är det något fel med det?" Han lät väldigt upprörd. Jag backade bakåt lite.

"Isac, du kommer aldrig att kunna ta tillbaka det. Du lovade mig att jag aldrig skulle behöva se dig igen, så vad fan gör du här? Låt mig vara!" Nästan skrek jag och vände mig om för att springa därifrån. Han greppade tag i min arm.

"D/N-" började han.

"Jag hatar dig!" Skrek jag och drog ur hans grepp. Tårarna började rinna igen samtidigt som jag rusade ut ur skolbyggnaden. Och ännu en gång hade jag alla blickar på mig.

-Tiden gick snabbt och vi skulle säga hejdå. Vi kramades en ganska lång stund. En mysig kram. När vi släppte kunde jag inte hålla mig. Jag förde mina läppar mot hans och han drog tursamt nog inte bort huvudet. Och så stod vi ännu en lång stund. Och det kändes så jävla bra att han äntligen var min.-

Jag satt på gungorna i lekparken och tänkte tillbaka. På när Isac satt här och väntade på mig. Det var här vi kysstes första gången. Då visste man inte att det var här man senare skulle sitta, sårad och övergiven.
Jag var fortfarande lite chockad av orden som flugit ur mig, "jag hatar dig". Jag ångrade mig, för hur mycket som jag än avskydde Isac för det som han gjort så kunde jag inte hata honom. Det var tvärtom, jag älskade honom. Kanske var det fel av mig att reagera såhär? Kanske jag bara skulle glömma allt och gå vidare? För jag visste att varje gång som jag kollade in i Isacs ögon blev jag som nykär. Hur mycket jag än kämpade för att glömma honom så skulle det inte gå, jag behöver honom.