Ängel

Kapitel 24

Jag drog in Isacs doft genom näsan, som jag saknat den. Jag släppte försiktigt taget om honom.

"D/N?" sa han tyst. Jag mötte hans blick. Han såg väldigt förvånad ut, vilket inte var så konstigt. Igår hade jag skrikit att jag hatade honom, framför hela skolan. Och nu kastar jag mig kring halsen på honom. "Var-varför gjorde du så?" Sa han. Han lät chockad på rösten, ärligt talat visste jag inte om det var för att han var glad eller om han helt enkelt blev lite rädd.

"Jag saknar dig." sa jag. Orden som ekat i mitt huvud så länge kom äntligen ut, men det lämnade egentligen ingen lättad känsla kvar. Snarare en stor våg av ångest kom sköljande över mig. Hur kunde jag vara så orättvis? Och så svag? Att bara säga att jag hatar honom, sedan göra såhär? Bara ge upp efter allt som han gjort mot mig?

"Men, jag trodde du hatade mig?" Sa han och försökte fånga min blick. Jag tittade snabbt ner i marken.

"Men jag kan väll fortfarande sakna dig, eller?" Sa jag efter en stund och mötte försiktigt hans blick. Han höjde ögonbrynen.

"Okej, vill du.. följa med hem?" Frågade han. Jag tvekade, skulle jag verkligen? Var det så smart? Hjärnan skrek och protesterade men jag vände ändå stegen ännu en gång mot Isacs hus.

När vi kom fram drog jag försiktigt av mig skorna och hängde av mig jackan, på samma krok som jag alltid gjorde när jag kom dit. Jag följde efter Isac upp för trappan och in till hans rum. Han satte sig på sängen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Kunde jag sätta mig på sängen bredvid honom, eller blev det konstigt? Tillslut drog jag fram skrivbordsstolen och satte mig snett mittemot honom. Han flinade lite och jag var ganska säker på att jag rodnade.

"Du behöver inte vara rädd för mig, D/N." sa han och fortsatte flina. Jag gav honom en frågande blick även fast jag visste vad han menade. "Så, jag vill veta varför du satt bakom en sopcontainer, bara några meter från mitt hus?" Han höjde på ögonbrynen.

"Jag sa ju det, jag plockade blommor. Snart kommer ju hösten, vill spara lite blommor innan dom ruttnar bort." sa jag. Inte ens en hjärndöd människa skulle tro på det jag sa. Men det fanns inga bättre ursäkter.

"Varför skulle du plocka blommor precis där? Du kunde liks gärna plocka utanför dit eget hus." sa han.

"Det har inte du något med att göra." sa jag.

"Du är då inte bra på att ljuga D/N." Sa han och hånflinade.

"Vadå?" Sa jag.

"Som jag inte vet att du spionerade på mig." sa han. Jag skakade på huvudet.

"Det gjorde jag inte alls det, om du ursäktar så ska jag gå hem nu." sa jag och reste mig upp. Han reste sig också och snabbt stod han framför dörren.

"Det ska du inte alls." sa han och pekade på sängen och menade att jag skulle sätta mig ner.

"Nej, släpp ut mig Isac." sa jag och försökte putta bort honom. Men han var starkare och stod kvar som om han vore gjord av sten.

"Nej, mitt rum, jag bestämmer. Sätt dig."

"Men Is-"

"Sätt dig." sa han. Det fanns helt enkelt inget annat sätt. Jag satte mig ner på sängen. Han satte sig också, men nära dörren, så jag var chanslös med att ta mig ut.

"Vad fan är det du vill?" Sa jag argt. Han skrattade lite åt mig, det fick mig arg, ännu argare än vad jag redan var. "Håll käften." hävde jag ur mig, men han fortsatte.

"Varför så sur?" Sa han. Vad hade hänt med honom? Den vanliga, snälla, glada Isac var som bortblåst. Jag reste mig och gjorde ännu ett försök att ta mig ut, men han tog tag runt mig midja och tryckte ner mig igen. Jag försökte slita mig loss men det gick inte. Rätt som det var kände jag hans läppar mot mina. Jag hamnade nästan i chock. Jag visste inte om jag skulle vrida bort huvudet eller vara stanna såhär.
Efter en lång stund släppte han mig. "Vill du fortfarande gå?" Sa han. Denna gång med en mjuk röst, den vanliga mjuka rösten som lät som musik i mina öron.

"Du är så orättvis." sa jag samtidigt som en tår trängde fram. Vem var han? Han hade aldrig betett sig såhär förut.

"Är det jag som är orättvis? Ena dagen säger du att du hatar mig, andra dagen så spionerar du på mig, sedan hoppar du på mig. Klart man blir förvirrad." sa han med en kall röst. Jag började snyfta ännu högre.

"Kan jag få gå hem nu?" Snörvlade jag. Han hade blicken fäst i golvet och han var allt annat än glad. "Snälla?" Viskade jag.

"Men D/N jag vill inte vara utan dig." sa han efter en lång stund. Han hade sin vanliga, mjuka, fina röst igen. Jag visste inte om han bara låtsades men jag kunde bara inte resa mig och gå.

"Vad menar du?" Sa jag. Han tittade upp och jag såg att han grät, mycket. Ögonen var röda och tårarna sprutade. "Isac?"

"Jag saknar dig. När du försvann så försvann allt. Du va mitt allt." sa han. Jag stannade upp och mötte hans blick. Jag såg att han menade allvar. Han satt med händerna i knät och ryggen lutade över och stödde sig på armbågarna. Jag flyttade mig försiktigt närmare honom.

"Isac, gråt inte..." sa jag och la handen på hans axel.

"D/N, jag älskar dig så, snälla förlåt mig för allt jag gjort." Sa han och kupade händerna över ansiktet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hjärnan sa åt mig att gå, annars skulle jag bara bli sårad igen. Hjärtat sa att jag skulle stanna, jag älskade Isac så mycket, lämnade jag nu, fick jag aldrig tillbaka honom.
Jag drog försiktigt bort händerna från Isacs ansikte och kysste honom.

"Jag älskar dig också." sa jag. Det spelade ingen roll vad som hände, det va Isac jag ville ha.