Ängel

Kapitel 13

Mitt alarm ringde. Jag gnydde tröttsamt och satte mig sakta upp och tryckte av det pipande ljudet.

"Godmorgon solstråle." Hörde jag Isac. Jag kunde höra hans nöjda röst och jag förstod varför. Vi hade gjort det inatt. Jag kände mig plötsligt väldigt ofräsch.

"Godmorgon." sa jag och tog snabbt på mig min tröja som låg slängd på golvet. Jag reste mig upp och gick ut från Isacs rum. Där mötte jag Fredi.

"Godmorgon D/N, sovit gott?" Frågade han och log. Hade han hört? Så högljudda hade vi väll inte varit? Eller?

"G-godmorgon, ja, det har jag väll." stammade jag osäkert och trippade snabbt in i badrummet.
Jag kollade mig i spegeln och möttes av något som såg ut att va ett spöke. Utsmetat smink i hela ansiktet, håret var en enda tova och min andedräkt luktade rutten fisk, om inte värre. Jag öppnade min necessär som stod på handfatet och tog upp min hårborste. Ja drog den genom håret och knep ihop munnen när även borsten trasslade in sig.
Efter att ha slitit med borsten ett tag blev gav håret med sig och det föll rakt ner över axlarna. Jag tvättade bort resterna av sminket och borstade tänderna.

(Lyssna gärna på Don't let me go - Jai Waetford)

När jag kom in i Isacs rum låg stod han lutad mot sitt skrivbord och log svagt.

"Jag kommer sakna dig så mycket D/N." Sa han. Det hade jag glömt, jag skulle åka idag. Jag sprang in i hans armar och han höll om mig hårt. Det var det här jag skulle sakna mest, att vara i hans armar. Känna hans värme och lukt, det var det bästa som fanns.

"Jag kommer sakna dig också Isac, lova att du inte glömmer bort mig." Han skrattade lätt.

"Hur skulle jag någonsin kunna göra det?" Svarade han. Jag ställde mig på tå och kysste han. Så stod vi länge. Ända tills min mobil ringde. Jag svarade och det var pappa som bad mig komma hem.

"Jag måste åka nu." Sa jag och kollade ner i marken. Han la sina armar runt mig ännu en gång. En tår rann sakta nerför min kind. Jag ville verkligen inte åka. Jag ville inte gå på begravning. Jag ville inte ta förväll av mamma. Jag ville inte ta förväll av Isac. Men tillslut var jag ändå tvungen att krångla mig ur Isacs grepp och gå hem.

Jag grät hela vägen. Även om jag visste att jag snart skulle vara tillbaka.

När jag kommit hem slängde jag ner mina kläder i en stor, svart resväska. Jag gav inte kläderna en minsta blick innan jag la ner dom, jag brydde mig inte alls. Det ända som jag fastnade på var en svart klänning. Den klänningen skulle jag ha på mammas begravning. Den var svart och slutade alldeles ovanför knäna. Ärmarna var av spets och den var så fin. Väldigt sorglig men fin. Jag tog ut klänningen från garderoben och granskade den sakta upp och ner.
"Mamma,varför lämnade du mig?" Viskade jag medans ännu en tår rann längs min kind.

"D/N, vi måste åka nu!" Ropade pappa. Jag vek ner klänningen försiktigt i väskan och drog sedan igen den.
Jag kånkade ner för trappen och tog på mig ytterkläderna.

Flygplatsen var ganska tom. Det var bara Tisdag idag så många var väll inte påväg någonstans. Pappa kollade hela tiden på sitt armbandsur. Det var 1 timme tills det var ombordstigning så vi gick mot säkerhetskontrollen.
När jag skulle gå igenom metalldetektorn så pep den. Säkerhets tanten kollade surt på mig och bad mig vända mig om så hon kunde söka igenom mig. Jag suckade och gjorde som hon sa. Det visade sig bara vara min ring. En ring som jag fått av Isac för några dagar sedan. Den var silvrig med ett litet hjärta på. Jag var tvungen att ta av den.

Vi satt nu på flyget. Jag hade satt i mina hörlurar och lyssnade på musik. Pappa satt bredvid mig och pratade med mig konstant. Han förstod inte att jag absolut inte va på humör. Jag suckade och höjde ljudet. Jag gjorde ännu ett försök att sova men det gick inte. Varje gång jag slöt ögonen såg jag Isac eller mamma. Och varje gång gjorde det lika ont. Jag hade aldrig väntat mig det här. För fyra veckor sedan satt jag på ett plan till Finland för att träffa min pappa för första gången på 8 år. Nu satt jag på vägen hem till Sverige för att gå på min mammas begravning. Jag hade träffat Isac, Ylva, Martine, Danu och Lasse. Jag hade mått så jävla bra här, men jag hade mått så dåligt också. Allt detta på fyra veckor. Hur kunde det gått så fort?
Det är så konstigt ändå? Att allt ändras så fort. För Isac gjorde mig verkligen glad på riktigt. Men jag hade aldrig mått så dåligt som nu. Men jag skulle klara detta. Mamma skulle inte vilja se mig såhär. Men tanken fanns kvar ändå, hur kunde mamma lämnat mig här, om hon älskade mig så?

Förlåt för ganska kort kapitel men har så lite fantasi atm, ska försöka leta lite inspiration nu:)