Ängel

Kapitel 20

Regnet forsade ner över mig. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde inte gå hem, jag ville inte prata med pappa. Jag kunde inte gå till Ylva, för där var Jonathan. Jag kunde inte gå hem till Isac, för där var Isac.
Jag satte mig ner på en sten och tittade upp mot himlen.

"Mamma, vad ska jag göra nu?" Sa jag. Jag fick inget svar, vilket var ganska självklart. Men ändå kändes det bättre när jag berättade allt för mamma. Hon lyssnade, det visste jag. Jag kände att mobilen vibrerade i fickan. Jag plockade upp det och såg meddelandet. Det var ifrån Noora.

Hej D/N, förlåt. Jag är så ledsen att du fick reda på det såhär, men jag och Isac tycker verkligen om varandra. Vill fortfarande vara din vän ändå, hör av dig, kram!

Jag stirrade häpet på skärmen. Hon kunde verkligen inte vara allvarlig. Jag slängde ner mobilen i backen, tårarna brann bakom ögonlocken men jag släppte inte ut dom. Varken Noora, Isac eller Jonathan var värd mina tårar. Jag plockade upp mobilen igen och såg en stor spricka över skärmen. Vad mer kunde man förvänta sig av den här jävla skit dagen?

Jag smög innanför dörren så att inte pappa eller Emma skulle märka mig. Jag tog mig till mitt rum utan att bli upptäckt och slängde mig på sängen. Jag visste inte alls vad jag skulle göra utan Isac. Jag kände bara Ylva och Mille. Sedan skulle jag ju börja i Isacs skola om några veckor? Vad skulle hända då? Var det verkligen slut nu på alla fina stunder vi haft? Vi som sa att det alltid skulle vara vi två. Usch, tänkte jag. Det lät så klyschigt. Varje fin kärlekshistoria slutar ju med att någon blir sårad.

Jag vaknade några timmar senare av att det knackade på dörren. Sedan stack pappa in huvudet.

"Hej! Hur mår du?" Sa han. Jag skakade oförstående på huvudet.

"Hur visste du att jag var hemma?" Frågade jag. Han log och steg in i rummet.

"Jag såg när du smög in. Men du såg så ledsen ut så jag antog att du kanske ville vara för dig själv ett slag." Jag log till svars för att han var så förstående. "Vill du prata om det?" Frågade han och jag skakade snabbt på huvudet. Nu fick det vara nog med Isac för idag.
Pappa sträckte fram sin hand och bad mig följa med ner. Jag följde med honom.
Jag steg in i vardagsrummet och såg två stora skålar med godis och chips. Sedan var det en flaska cola stående på bordet. Jag log. Det här var en av de sakerna jag saknat mest sedan jag kom till Finland. Jag och mamma brukade alltid ha sådana här mysiga filmkvällar. Jag gav pappa en stor kram.

Jag smög upp för trappen. Både pappa och Emma hade somnat i soffan och filmen hade tagit slut.
Jag la mig ner i sängen och blundade. Jag var egentligen inte ett dugg trött, men på något sätt så kändes det som att tiden gick fortare då. Jag tänkte på allt ännu en gång. Varför kunde jag inte sluta? Varför kunde jag bara inte glömma?
Jag avbröts ur mina tankar när jag hörde att något slog mot min fönsterruta. Jag satte mig snabbt upp. Jag granskade en sten flyga upp och lätt träffa rutan.
Vem kunde det vara? Jag reste mig och öppnade rutan försiktigt. I det svaga ljuset kunde jag se en kille. Inte vilken kille som helst, Isac.
Jag suckade.

"Vad gör du här?" Sa jag med en så irriterad ton som möjligt, men det funkade inte.

"Kan jag komma upp?" Sa han.

"Jag frågade en fråga?" Ropade jag. Men han lyssnade inte utan började genast klättra upp för brandstegen. Det tog några sekunder sen var han uppe.

"Jag vill säga förlåt." sa han och hoppade sedan ner från fönsterkarmen. Han satte sig ner på sängen. Jag skakade på huvudet och himlade med ögonen.

"Vad får får att tro att du bara kan klampa in här, efter allt du gjort, mitt i natten till och med?" Sa jag irriterat. Han flinade lite.

"Säg att du vill att jag går, så går jag. Du behöver aldrig se mig igen. Jag lovar." sa han. Orden ekade i huvudet. Aldrig se honom igen? Aldrig någonsin?

"J-j-jag vill att du går." stammade jag fram. Det ville jag fan inte. Men vad skulle jag göra, jag kunde inte låta han behandla mig som han ville.

"Okej, jag ska gå. Men bara så du vet, det med Noora var aldrig på riktigt. Du är den jag vill ha, den jag alltid kommer vilja ha." sa han medans han sakta gick mot fönstret. "Och D/N..... förlåt." Tårarna rann ner för mina kinder. Skulle det verkligen sluta såhär? Allt vi haft, bara borta?

Förlååååt för att jag blivit så dålig på att uppdatera! Ska försöka bli bättre, looooove