Ängel

Kapitel 19

Jag vaknade av en sur, äcklig lukt. Jag satte mig upp och kisade mot det starka solskenet som lös genom fönstret. I soffan låg Ylva, Alex, Sebbe och Martine i en stor hög och sov. Jonathan låg i en stor pöl av öl. Jag reste mig samtidigt som jag kände huvudet banka som aldrig förr. Jag drog handen genom håret och kände den kläggiga sörjan. Jag hade alltså somnat i en stor hög av spya, var det min spya? Jag kunde inte komma ihåg någonting.
Jag gick in i badrummet och klädde av mig. Sedan steg jag in i duschen och lät det varma vattnet rinna. Efter ett tag så försvann äntligen lukten ur håret. Jag tog ännu en omgång schampoo i håret för att vara helt säker.
Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag stannade till, handen drog mig närmare och började tafsa över hela min kropp. Jag snodde runt och såg Jonathan stå med ett stort hånleende samtidigt som han höll ett hårt tag runt min handled.

"Släpp mig!" Snäste jag. Han skrattade och skakade på huvudet.

"Det kan du glömma, vi ska ha lite kul. Bara du och jag." Sa han. Jag greps av panik. Jag öppnade munnen och skrek så högt jag kunde. Jonathan satte handen för min mun i ett hårt grepp. "Håll tyst."
Tillslut så kunde jag inte kämpa emot längre, han var starkare. Jag sjönk ihop på duschgolvet. Mitt huvud dunkade fortfarande som aldrig förr. Det började svartna för ögonen och om jag inte fick hjälp nu på direkten så skulle jag svimma. Han drog upp duschdraperiet och släppte mig för att se så att de andra inte var vakna. Jag såg min chans och nappade åt mig mina kläder innan jag snabbt sprang ut genom dörren och upp för trappen. Jag stannade precis vid ytterdörren. Jag drog tröjan över huvudet och kravlade i mina shorts. Jag hörde arga steg där ner ifrån.

"D/N! KOM TILLBAKA JÄVLA HORA!" Skrek han. Han rusade upp för trappan. Jag slet upp dörren och sprang.

Mitt hjärta bankade hårdare än någonsin. Jag hörde inte längre några steg bakom mig längre men jag kunde absolut inte stanna.
Det kändes tryggare när jag såg det stora vita huset, Isacs hus. Det spelade ingen roll vad som sagts förut, Isac var den ända jag kunde gå till just nu, han var den ända som fick mig att må bra.
Jag knackade på dörren, men ingen öppnade.
"Helvete." viskade jag för mig själv. Jag kände försiktigt på dörren, bara av ren vana. Dörren gled upp och jag andades ut, om ingen var hemma så kunde jag lika gärna vänta här.
Jag tog av mig skorna och gick uppför trappan. Jag öppnade dörren till Isacs rum och blev chockad av vad jag såg. Det var Noora och Isac som låg och höll om varandra och kollade på en film. Jag flämtade till och Isac vände blicken mot mig. Hans ögon växte när han såg mina tårar. Han reste sig snabbt men jag vände mig snabbare. Jag rusade, ännu en gång nerför trappen. Jag kände hur yr jag blev benen vek sig och jag föll ihop. Jag hade inte svimmat, jag kunde bara inte resa mig.

"D/N vad är det som hänt?!" Sa Isac samtidigt som han försökte hjälpa mig upp. Jag föll ihop igen samtidigt som tårarna rann.

"Låt mig vara!" Skrek jag. Jag ryckte mig ur Isacs grepp och försökte krypa ner de sista trappstegen. Det slutade med att jag istället rullade ner och landade på golvet med en hård duns. Kunde det bli värre?
Isac satte sig bredvid mig. Jag såg Noora stå i dörröppningen med en skamsen blick. Jag förstod inte hur någon av dem kunde göra såhär? Jag och Noora hade ju lärt känna varandra väldigt bra, och Isac? Tankarna for runt i huvudet.

"D/N.... lyssna på mig.." sa Isac.

"H-hur kunde du?" Stammade jag. Hans ögon blev blanka.

"Vi... skulle ju ta en liten paus." sa han. Hans röst skar sig och en tår rann nerför hans kind. Jag skakade på huvudet.

"Det gick jävligt fort att hitta en annan." Sa jag och hasade mig upp. Jag vinglade fram till dörren och stannade framför Noora. "He's all yours." sa jag innan jag smällde igen dörren.

Kort kapitel, men kommer ett nytt snart:)