Ängel

Kapitel 14

Det var en varm dag i Sverige. Vart jag än kollade var det fullt av människor överallt. På andra sidan gatan gick en liten flicka tillsammans med sin mamma. De höll varann i handen och såg så lyckliga ut. Jag log när jag såg dem. Hon verkade inte ha några problem, hon var ju så liten. Jag saknade att vara liten, då allt var enkelt och man hade hela livet framför sig.

"D/N?" Pappa avbröt mig i mina tankar. "Vart vill du äta?" Frågade han. Jag kollade mig omkring, vilket var onödigt eftersom jag redan visste var allt låg. Jag hade ju bott här hela mitt liv.

"Vi kan gå dit." sa jag och pekade mot Sushiyama. Vi styrde stegen ditåt.
Det verkligen kokade ute idag. Jag hade på mig ett par vita höga jeansshorts och ett oversize, ljusrosa linne. Mitt långa hår var uppsatt i en hög hästsvans. Ändå svettades jag som en gris. Jag suckade och slog mig ner vid ett bord på uteserveringen.

"Vad vill du ha?" Frågade pappa och försökte låta uppmuntrande. Han log stort och höll fram menyn framför mina ögon.

"Helst, ingenting alls." sa jag men ändrade mig snart när jag såg pappas trötta min. "Jag tar en liten sushi tallrik." Sa jag och tittade ner i bordet. Pappa vinkade till kyparen.

Isacs perspektiv~

Hon hade åkt nu och hon hade tagit en stor del av mig med henne. Jag satt vid middagsbordet och försökte koncentrera mig på maten som låg på tallriken men hjärnan hade andra tankar. Jag hade sagt till henne att två veckor skulle flyga fram och snart skulle vi hålla om varandra igen. Men jag visste hur svårt det här skulle bli. Två veckor var för mycket. Allt detta kramande och pussande hade nästan gjort mig beroende. Jag var beroende av kärlek och efter igår natt var det nästan omöjligt att tänka mig vara utan henne. I två jävla veckor.
Jag väcktes från min egna värld när min kniv smällde ner i tallriken. Mamma och pappa kollade oroligt på mig.

"Hur mår du Isac?" Frågade mamma. Hon La huvudet på sne och kollade mig rakt i ögonen.

"Jag mår bra." sa jag lågt och försökte låta övertygande. Men det var lögn. Jag mådde så dåligt. Jag reste mig snabbt och sprang upp till mitt rum. Jag ryckte tag i mobilen som låg på sängen. Snabbt letade jag upp D/Ns nummer i mina kontakter och ringde. Signalerna gick fram en efter en men jag fick inget svar. Jag la på och provade igen, och igen, och igen. Inget svar.
"Helvete."

D/Ns perspektiv~

Jag var så mätt att det kändes som att jag skulle sprängas. Jag och pappa hade just satt oss på bussen på väg till vårt hotell som vi skulle bo på. Efter att jag och pappa suttit ner, ätit sushi, efterrätt och även en hel del godis kändes det plötsligt bättre. Vi hade pratat om allting, allting som hänt och pappa hade verkligen fått mig på andra, glada tankar.

Vi var snart framme på hotellet och var incheckade. Rummet hade ett stort sovrum med två sängar och ett badrum. I sovrummet fanns en platt tv, en garderob, en fåtölj och ett stort fönster.
Jag gick fram till fönstret och kollade ut. Jag började tänkta på Isac och log. Plötsligt kom jag på att jag skulle ringa honom. Jag sträckte mig efter mobilen i bakfickan. Konstigt, den var inte där. Jag gick till min väska och kollade, där var den inte heller. Jag bröt ut i panik och rusade runt i hela rummet.

"D/N vad är det som händer?" Sa pappa chockat när han kom ut från badrummet.

"Jag hittar inte min mobil! Den är borta!" Flåsade jag och hällde ännu en gång ut allt innehåll ur min väska.

"Ta det lugnt D/N. Du har säkert glömt den på restaurangen. Jag ringer dit och kollar om de sett den." Sa han och försökte lugna mig. Jag satte mig ner i min säng. Jag var så arg, på allt. Pappa ringde till restaurangen men där fanns ingen mobil. Bara inte Isac väntade på att jag skulle ringa, eller om han trodde att jag ignorerade hans samtal. Jag hade ingen aning om hur jag skulle få kontakt med honom nu? Jag kunde inte hans nummer i huvudet. Jag ansträngde mig för att kunna komma på det men det var helt omöjligt. Vad skulle jag göra nu? Jag suckade och satte mig surt ner på sängen. Men plötsligt fick jag en idé och snabbt rafsade jag åt mig min plånbok och sprang ut från rummet.
Det var så många korridorer så det tog tid att hitta utvägen men tillslut såg jag den. Jag fortsatte ut på gatan och småsprang på trottoaren. På hörnet fanns en liten turistshop som hade öppet dygnet runt. Jag öppnade dörren och en klocka ringde svagt. Gubben som satt bakom kassan såg plötsligt på mig och log. Jag hade inte tid att le tillbaka utan jag fortsatte in bland hyllorna.
Jag fick leta ett tag bland alla små statyer och gosedjur tills jag kom fram till en ställning med vykort på. Jag kollade på dom och valde ut ett vitt med ett stort hjärta på. Jag tassade fram till kassan och gubben log ännu en gång. Jag besvarade leendet denna gång och betalade.

När jag kom tillbaka in på hotellrummet stod pappa i dörröppningen med armarna i kors.

"Vart har du varit?" Frågade han strängt. Jag kliade mig lite osäkert på huvudet och försökte le. Men hans allvarliga min försvann inte.

"Jag gick ner och köpte ett vykort.... till Isac." sa jag. Han höjde ögonbrynen och började plötsligt fnissa lite.

"Men D/N, du måste säga till innan du går ut sådär, nu efter allt som har hänt." sa han och blev återigen allvarlig. Jag nickade uppgivande och satte mig sedan ner i sängen. Jag öppnade sängbords lådan och hittade en bläckpenna. Jag visste precis vad jag skulle skriva.

Hej Isac!
Jag har tappat bort min mobil. Jag har ingen aning om vart den är men den är helt borta. Jag vet att jag har lovat att ringa dig så om du har lust kan du skicka ditt nummer hit. Vill bara att du ska veta hur mycket jag saknar dig och att jag längtar jätte mycket tills jag får komma hem igen. Älskar dig!

Jag skrev sedan pappas mobilnummer så han kunde skicka sitt nummer sen skrev jag in hans adress. Jag sprang ut ännu en gång fast denna gång sa jag till pappa vart jag skulle. Bara några meter utanför ingången fanns en postlåda där jag stoppade ner kuvertet.

Isacs perspektiv~

Jag satt för femte gången med mobilen i handen efter flera obesvarade samtal till D/N. Varför svarade hon inte? Hade hon träffat någon annan i Sverige? Jag smällde till mig själv i huvudet. Klart hon inte hade, vi var ju gjorda för varandra. Eller? Tankarna susade runt i huvudet och ju mer jag tänkte desto jobbigare blev det. Jag testade ännu en gång att ringa. Inget svar.

"JÄVLA FITTA!" Skrek jag och smällde in mobilen i väggen. Vad fan hade jag gjort? Varför svarade hon inte? Mamma öppnade plötsligt dörren till mitt sovrum.

"Isac, hur är det?" Sa hon. Mina ögon blev tårfyllda och jag tittade snabbt ner i golvet.

"Inget, jag är bara trött." sa jag. Men rösten skar sig och mamma kramade om mig.

"Det ser jag att det inte är, men Isac, det kommer ordna sig."