Ängel

Kapitel 11

Allt var tomt. Jag förstod ingenting.
Jag tappade mitt glas med vatten i golvet. Jag kände glassplitter mot foten. Pappa höll om mig.
"Det är okej att gråta D/N. Släpp ut allt." sa han och strök mig över huvudet. Men jag kunde inte gråta, det kom inga tårar. Det ända jag kände var skuld, hat och tomhet. Jag ville skrika men jag hade inte orken. Jag ville falla till golvet och ligga där tills jag inte längre andades. Det som inte fick hända, hade hänt.

Jag satt i min säng. Nu när tårarna väll hade kommit slutade de inte rinna. Jag skrek i min kudde, rev mig på armarna slog mig i huvudet. Men smärtan försvann inte. Den blev bara värre ju mer jag tänkte på det. Allt som hade betytt något betydde ingenting längre. Allt var hopplöst.
Det knackade på dörren och pappa stack in huvudet.
"D/N, mitt hjärta." Han grät också. Han satte sig bredvid mig i sängen och vi grät tillsammans. Vi lät alla känslor forsa ut och snart orkade jag inte mer. Tårarna slutade rinna. Men smärtan var precis lika stark.

2 timmar tidigare~

Jag stod i köket och hade precis fyllt upp ett glas med vatten när jag hörde att ytterdörren öppnades. Jag hörde någon ta av sig skorna och hänga av sig jackan, precis som vanligt. Det var när pappa kom in i köket som jag märkte att något var fel.
Hans ögon var röda och han såg så ledsen ut.
"Pappa, vad är det som har hänt?" Sa jag oroligt. Han kom närmare mig och kollade rakt in i mina ögon.
"D/N, jag älskar dig så mycket, du är det allra bästa jag har i mitt liv." sa han allvarligt. Jag blev nästan lite rädd."Men nu har det hänt en sak, med mamma." Jag skakade oförstående på huvudet.
"Va-va- vadå?" Stammade jag. Säg inte. Säg inte orden.
"Mamma är död. Hon har tagit livet av sig."

Mamma hade tagit sitt liv. Och det var mitt fel. Jag hade lämnat henne i Sverige utan någon alls. Mina tankar fördes tillbaka till stunden på flygplatsen. Mina sista minuter med mamma när vi skulle säga hejdå. Hon sa att jag alltid skulle ringa henne om det var något som var fel, om något hade hänt. Men nudå? Vem fan skulle jag ringa nu, nu när allt var fel? Hur kunde hon lämna mig? Det gick inte att förstå.

Det knackade för andra gången idag på dörren till mitt rum. Jag ville skrika att de skulle lämna mig ifred. Men klumpen i halsen var för stor och jag var för liten. Dörren öppnades och Isac klev in. Han såg sorgset på mig. Jag måste sett helt misslyckad ut.
Han satte sig bredvid mig och drog försiktigt in mig i en kram.
"Jag älskar dig." Viskade han. Mina tårar började rinna igen. Jag kände mig så trygg här, i Isacs famn.
"Isac?" fick jag fram mellan mina snyftningar.
"Jaa"
"Min mamma hade verkligen tyckt om dig." sa jag. Där brast det igen. Mamma skulle aldrig få träffa Isac. Mamma skulle aldrig få se mig växa, hon skulle aldrig få träffa sina barnbarn. Isac kramade mig hårdare. Jag kände att han grät. Jag tog tag i hans hand och tittade på honom. Det rann tårar nerför hans kinder. Det betydde mycket, att han grät med mig. Att han kunde visa sig sårbar.
"Du kommer klara det här D/N. Och när det känns som att du inte kan, kommer jag hjälpa dig. Jag finns alltid för dig, varje minut på dygnet, varje dag på året. Varje natt och varje dag, varje sekund." Han såg på mig. Jag kände tårarna.
"Jag vet Isac." För det visste jag. Isac var min ängel på jorden och mamma var min ängel i himlen. Det gjorde ont att tänkta så. Att tänka att mamma var i himlen och inte här på jorden. Men mamma hade valt detta, jag var helt enkelt tvungen att acceptera det.

"Jag kommer snart D/N." Viskade Isac och reste sig upp ur min säng. Jag nickade till svar innan han försvann ut ur rummet. Jag andades tungt. Kändes som att jag hade klumpar i hela kroppen som aldrig skulle försvinna. Jag var trött men kunde inte sova, jag var ledsen men kunde inte gråta, jag var arg men kunde inte skrika. Jag kunde ingenting.

Jag vaknade kvickt av att dörren till mitt rum öppnades och in kom Isac med två stycken Ben & Jerrys och en hel trave med filmer. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och granskade honom. Han ställde fram glassen och gav mig filmerna.
"Vill du se någon av dem?" Sa han och la handen på min kind. Jag nickade och valde Sagan om ringen. Han tog den och satte in den i min dvd. Jag tog mig till soffan och la, som vanligt mina fötter i Isacs knä. Han masserade dom och det kändes faktiskt lite bättre. Jag fick tänkta på annat en stund och känna att det var lite som förut.

Vill ni ha lite kortare kapitel men att jag uppdaterar oftare eller längre och det blir lite mer sällan?

VAD TYCKTE NI OM DET HÄR KAPITLET?