Ängel

Kapitel 16

Hej D/N.
Det här är din mamma som skrivit. Jag finns inte längre när du läser detta. Jag förstår om du hatar mig, om du är arg och ledsen. Om du tycker att jag är självisk som lämnar dig nu. Men sanningen är den att jag klarar inte mer, jag mår inte bra.

Jag har en stor klump i magen när jag skriver detta. Jag vet att jag kommer aldrig träffa dig mer, jag kommer inte få se dig växa och jag kommer inte stå på flygplatsen när du kommer hem. Du kommer växa upp utan mamma, och dina barn kommer växa upp utan mormor. Jag har försökt vara den mamma som du skulle behöva, men det går inte. Jag har gått igenom depression efter depression, du kanske inte märkt det, men det är så det är.

Det ända jag behöver nu är att du ska vara stark. Jag mår bra nu, och jag hoppas verkligen du förstår. Det här är inte ditt fel. Du var den enda som fick mig att orka alla dessa år. Jag är alltid med dig, bara det att du inte ser mig.
Alla mina pengar finns på ett konto som pappa kan öppna åt dig. Dem är dina nu. Du är så klok, vacker och underbar.
Jag älskar dig. Glöm aldrig det.

Tårarna rann när jag läste brevet. Det var inte mitt fel att mamma inte längre ville leva, och det kändes så skönt att höra.

"Jag älskar dig också mamma." viskade jag medans min blick var fäst på himlen. Jag kände en hand på min axel som fick mig att hoppa till.

"Vad har du där?" Frågade pappa och kollade menande på det ihopvikta brevet. Jag skakade på huvudet och sa att det bara var ett brev jag fått av mina kusiner, inget speciellt."Okej, ska vi åka hem?" Sa pappa. Det var verkligen de orden som jag ville höra just nu.

Vi åkte förbi mitt och mammas hus och plockade in två stora resväskor. Jag skulle bli tvungen att lämna halva mitt rum kvar i Sverige eftersom att vi inte fick med möblerna på flygplanet. Men det skulle bli skönt att få starta om på nytt, för nu gjorde det bara ont att gå in i huset och se alla möbler och rum som påminde om mamma.
Vi gick ut till bilen igen och sedan åkte vi iväg mot flygplatsen. Jag skulle åka hem nu, till mitt nya hem. Där fanns Isac, Ylva och Martine. Det skulle bli så bra.

Isacs perspektiv~

Idag skulle D/N komma hem. Och jag längtade så otroligt till att få hålla om henne igen. Jag ryckte till när min mobil pep till bredvid mig.
Jag tog upp den och läste meddelandet.

Nu stiger vi på planet, hörs senare:*

Det var från D/N. Jag log. Snart var hon här, för gott.

D/Ns perspektiv~

Jag satt bredvid en man med stor mage och som luktade svett på planet. Han snarkade högt och jag började må illa. Han kunde väll iallafall duscha innan han steg på? Tur för mig så slutade säkerhetsbältesskylten lysa och jag kunde resa mig upp. Jag gick till den bakre delen av planet och låste in mig på en toalett. Jag skvätte kallvatten i ansiktet och kollade mig i spegeln. Mina ögon var svullna, det var väll klart. Jag hade aldrig gråtit så mycket som idag. Mitt hår hängde rakt ner över axlarna och jag noterade att jag fått en del fräknar.
Jag låste upp dörren och gick ut.

"Ursäkta, hur lång tid är det kvar?" Frågade jag en flygvärdinna som såg uttråkad ut. Hon tittade förvånat upp så hon inte sett att jag stod här.

"Ungefär en halvtimme. Snart är vi framme, kan jag hjälpa dig med något annat?" Sa hon. Jag skakade på huvudet och fortsatte vidare tillbaka till min plats.

"D/N, det är dags att vakna!" Hörde jag och kände någon som petade på min axel. Jag slog upp ögonen och såg pappa stå lutad över mig. Jag kollade mig förvirrat omkring och insåg att vi fortfarande var på planet. Fast denna gång var det helt tomt.

"Är vi framme?" Sa jag förvirrat. Han skrattade lite och nickade. Jag reste mig upp och gick vidare till utgången.
När jag kom ut kände jag en böljande värme. Solen stod högt på himlen och jag kunde inte se ett enda moln. Jag log och fortsatte in på flygplatsen.

Isacs perspektiv~

Där var hon. Jag stod på flygplatsen med Ylva, Martine och Emma. Och där var hon, D/N. Varken D/N eller hennes pappa visste att vi var här. Vi hade köpt choklad och blommor till dom som en överraskning. De gick förbi oss utan att ens ge oss en blick. De gick sedan och hämtade sina väskor på rullbandet. Men jag kunde inte hålla mig längre. Jag rusade fram.

"D/N!" Ropade jag och hon vände sig chockat om. Ett stort leende brast ut i hennes ansikte och snart höll jag om henne. Den här känslan hade jag saknat så mycket, den bästa känslan som fanns. Vi släppte taget och lät våra läppar mötas. Jag kunde känna att hon log.

"Jag har saknat dig så." sa hon och kollade mig rakt i ögonen. Men jag var tvungen att släppa henne eftersom att Martine och Ylva också ville hälsa henne välkommen hem. De kramades och sedan tog jag D/N i handen och vi gick ut från flygplatsen.

D/Ns perspektiv~

Jag var så glad just nu, jag hade allt jag ville ha kändes det som, förutom mamma förstås.Vi satt på bussen hem. Isac satt bredvid mig. På sätena framför satt Ylva och Martine och pratade och skrattade. Bredvid mig och Isac satt pappa och Emma. De såg lyckliga ut.
Jag sträckte mig ner i min vänstra bakficka. Där låg det ihopvikta brevet. Mammas sista brev. Jag läste det tyst för mig själv ännu en gång. Jag skulle aldrig få träffa min mamma igen, inte i det här livet iallafall. Men på något konstigt sätt så kändes inte smärtan på samma sätt längre. Efter jag läst brevet så kändes det som att mamma mådde bättre nu, och visst saknade jag henne men jag hade accepterat att hon tagit sitt liv, vad skulle jag annars göra? Vara arg på henne, hata henne för att hon inte mådde bra och inte orkade mer? Jag ville inte gråta mer, nu skulle jag ta vara på det jag har, man vet aldrig när det är försent.