Ängel

Kapitel 23

Jag hade ännu en gång försökt övertala pappa att jag var sjuk och att jag absolut inte kunde gå till skolan. Men han hade såklart stått fast vid att jag var tvungen att gå. Han förstod inte alls, jag klarade inte av att se Isac, för då blev jag helt frustrerad. Och ingen vill väll bli vän med någon som mig ändå. Jag slängde mig ner på sängen med en hög suck.

"D/N! Du måste gå nu!" Ropade pappa från nedervåningen. Jag tvingade mig upp igen.
Jag stampade ner för trappen och pappas ansikte dök upp."Men gumman, slappna av. Du måste ju skaffa lite vänner, försök va lite social." sa han. Jag gav honom en tröttsam blick. Förstod han inte att jag inte kunde få några vänner?
Jag tog på mig min jeansjacka sedan greppade jag tag i väskan och smällde igen dörren hårt. Jag fortsatte vägen fram men tvekade plötsligt lite vid busshållsplatsen. Jag gick sakta förbi och slappnade av när jag såg att det inte stod någon där. Jag fortsatte fram till skolan.

Jag satt ensam i en fåtölj i korridoren. De andra pratade och skrattade, men jag var helt ensam. Jag övervägde om jag skulle smyga mig fram och försöka ansluta mig till konversationen mellan en stor klump tjejer, men det bestämde jag mig för att inte göra.
Även idag kom den långa kvinnan, som jag nu lärt mig hette Elizabeth, skramlande med nycklarna i korridoren. Jag kollade diskret ut över eleverna som stod köande utanför klassrummet för att komma in. Isac var inte där. På ett sätt blev jag lättad, men på ett annat fick jag jätte mycket skuldkänslor. Jag kunde inte hjälpa det. Jag reste mig sakta upp och gick in i klassrummet. Jag satte mig vid samma bänk som jag suttit vid dagen innan.

"Pssst." Hörde jag bakom mig. Jag vände mig försiktigt om. En tjej med brunt hår och gröna ögon mötte min blick. Hon var fin, jätte fin, hon såg ut som någon som skulle kunna vara med på ett tidningsomslag eller något. Hon log mot mig och jag log lite smått tillbaka. "Jag heter Emilia." Sa hon. Jag tänkte just öppna munnen och svara innan Elizabeth avbröt oss och började prata om matte. Jag vände mig snabbt om igen och suckade.

När lektionen var slut väntade jag som vanligt tills jag var sist kvar och sedan gick jag ut. Vid dörröppningen stod Emilia med ett stort leende på läpparna.

"Hej igen!" Sa hon.

"Hej!" Svarade jag och log tillbaka. Hon granskade mig, vilket först fick mig att känna mig väldigt osäker, men jag försökte slappna av, precis som pappa sa att jag skulle göra, vilket faktiskt funkade."Vill du följa med till kafeterian?" Frågade hon efter en liten stund. Jag nickade, kanske lite för ivrigt innan vi styrde stegen mot trapporna.

"Så, vad jag förstått så känner du Isac från innan, eller hur?" Sa hon.

"Ja, vi var faktiskt tillsammans." svarade jag.

"Ni var? Varför inte längre?" Frågade hon. Jag tittade förvånat upp. "Oj! Kanske ett känsligt ämne?" Sa hon och log ursäktande. Jag nickade lite snabbt, men bestämde mig ändå för att berätta. Jag hade hållit allt inom mig så länge och det kändes skönt att få släppa ut alla orden som farit runt i mitt huvud så länge.

"Shit! Det låter verkligen inte som Isac. Han som alltid varit så blyg och snäll?" Sa hon när hon fått höra hela den långa historien. Jag ryckte på axlarna och tog en klunk cola. Vi satt i den halvfulla kafeterian och pratade.

"Har du känt honom länge, Isac alltså?" Frågade jag.

"Ja, vi har i princip känt varandra hela livet, eller nja, nästan iallafall. Vi gick på dagis tillsammans och har alltid gått i samma klass." sa hon. Jag nickade och tog ännu en klunk.

"Får jag fråga en sak?" Sa jag lite tvekande. Hon tittade upp.

"Ja det är klart!" Sa hon. Jag tvekade lite på om jag verkligen skulle fråga, men det hade snurrat runt i mitt huvud hela tiden vi suttit här.

"Jo, ehm... varför, varför vill du vara med mig?" Frågade jag. Jag ångrade mig samma sekund som jag öppnat munnen. Hon tittade förvånat upp i några sekunder innan hon brast ut i ett litet skratt. Jag bet mig nervöst i läppen.

"Men D/N, varför inte?" Skrattade hon. Jag skakade förvirrat på huvudet, vad menade hon? "Ärligt talat så hatar jag nästan alla tjejer i klassen. Jag klickar inte med någon annan här, men du verkar annorlunda." Sa hon, plötsligt väldigt seriöst. Jag log. Hon log tillbaka. Hon var så jävla fin, varför hade Isac valt mig när han kunde fått någon som Emilia?

Äntligen var skolan slut och jag begav mig hemåt. Dagen hade trots allt inte varit så dålig som jag trodde att den skulle bli.
Jag passerade lekplatsen men stannade plötsligt upp. Jag tänkte och tvekade men bestämde mig till slut. Jag småsprang genom lekparken och upp på grusvägen. Jag fortsatte vägen fram tills jag kom fram till huset, Isacs hus. Jag stod snett bakom ett träd ifall att han skulle få för sig att kolla ut genom fönstret.
Jag visste egentligen inte vad jag gjorde, jag kunde ju inte knacka på? Jag bestämde mig för att vända om men precis som jag kommit ut på vägen igen hörde jag en ytterdörr öppnas. Jag stannade till och vände mig sakta om. Fan också. Isac kom gående en liten bit bort, men han verkade inte ha sett mig. Jag sprang så snabbt jag kunde och gömde mig bakom en gammal, rostig sopcontainer. Jag spände hela kroppen och försökte vara tyst. Efter några minuter reste jag mig upp. Jag borde egentligen väntat mig det, att Isac skulle stå där när jag reste mig. Vilket han självklart gjorde.

"Vad gör du här?" Frågade han. Hans stämma var sorgsen och hes. Han såg helt förstörd ut.

"Ehm, ja-jag tänkte plocka lite blommor." sa jag. Fan! Va det den bästa jävla ursäkten jag kunde komma på? Han gav mig en konstig blick innan han tittade ner i marken igen. Det uppstod en pinsam tystnad och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Han mötte min blick. Allt inom mig rasade, hur skulle jag någonsin kunna släppa någon som honom? Rätt som det var sprang jag in i hans famn.

"Isac, jag saknar dig så jävla mycket."

Twitter: linnbottrich
Instagram: linnbottrich
:D