Ängel

Kapitel 15

NYTT KAPITEL SOM TACK FÖR 2K LÄSARE!!

Idag var begravningsdagen. Jag skulle behöva säga hejdå till mamma på riktigt idag. Och ont skulle det göra.

"D/N, klär du på dig och gör dig i ordning så ska vi åka sen?" Sa pappa som stod i dörröppningen. Jag nickade och tog fram klänningen. Den svarta med ärmar av spets. Jag trädde den över huvudet och granskade mig i spegeln. Mitt långa, bruna hår föll över axlarna och ner till mina höfter. Den för övrigt glada tjejen som jag alltid varit fanns inte mer. Hon var borta och skulle säkert aldrig komma tillbaka.
Jag försökte locka håret lite grann, mamma sa alltid hur mycket hon tyckte om när mitt hår var lockigt. Jag sminkade mig inte alls. Jag ville inte göra så, jag ville se helt neutral ut idag.
Jag fortsatte ut till hallen och tog på mig mina vita converse.

"Jag är färdig nu pappa." sa jag. Han förde handen till min kind.

"D/N, om du bara visste hur mycket jag skulle göra för att du ska få slippa detta." Han stängde ögonen och en tår föll nerför hans kind. Jag svalde hårt. Att se pappa gråta var så jobbigt, han kände sig skyldig. Det visste jag. Jag kramade honom länge.

"Det är inte ditt fel." Viskade jag.

Vi stod ute i värmen och väntade på vår taxi när jag såg någon jag kände igen. Det var Mandy. Mandy hade varit min bästa vän sedan tvåan. Men vad gjorde hon här? Hon bodde ju på andra sidan stan?

"MANDY!" Ropade jag högt och joggade fram till henne. Hon kollade förvånat på mig, nästan som att hon sett ett spöke.

"D/N?! Vad gör du här?" Sa hon. "Har inte du flyttat till Finland?" Först då märkte jag hennes ton. Den lät aggressiv.

"Jag flyttar om tre dagar." sa jag. Hon nickade och granskade mig. Hennes blonderade hår glänste i solen och hennes gröna ögon såg nästan livlösa ut.

"Så du har skaffat pojkvän? Isac Elliot eller vad han nu hette. Och skaffat nya vänner?" Sa hon. Jaha, det var alltså därför hon var sur.

"Mm." mumlade jag. "Men jag har ju saknat dig jätte mycket, och alla andra här. Det kommer jag alltid göra." Hon såg inte övertygad ut. När jag tillslut såg taxin rulla förbi mig gav jag henne en kram. "Du får tro vad du vill, men jag kommer att sakna dig mest." sa jag. Hon kramade lite lätt tillbaka, men det var nog motvilligt.

Isacs perspektiv~

Jag satt i en stol i studion. Utanför kunde jag höra fansen prata och skratta. De väntade på att jag skulle gå ut och hälsa men jag hade ingen större lust. Jag älskade mina fans och så, men jag var så nere just nu att jag inte ville göra någonting alls. Jag hade till och med svårt att koncentrera mig på att sjunga. För två dagar sedan hade jag haft en liten konsert på ylex radiostation men jag hade glömt bort texten ett flertal gånger. Efter det hade det skrivits på Twitter och i tidningarna om att jag hade tappat intresset för att sjunga eller att det var min pappa som tvingade mig till detta. Men så var det inte, de visste ingenting.

"Isac, de har väntat länge nu. Gå ut, iallafall en liten stund. Och försök vara glad." sa pappa och log medlidande. Jag suckade och reste mig för att sedan höra fansen skrika när jag steg ut genom dörren. De kramades och tog bilder.

"ISAC! ÄR DU SINGEL NU!?" Skrek ett fan.

"JA? HAR DU OCH D/N GJORT SLUT!?" Skrev ännu ett fan.

"ÄR DET DÄRFÖR DU ÄR SÅ NERE!?" Skrek ett annat. Jag försökte le och lugna ner dom men det var svårt. Frågorna kom en efter en och jag fick en extrem huvudvärk.

"Nej, vi har inte gjort slut." sa jag och försökte prata så högt och tydligt jag kunde. Två flickor började gråta och en annan himlade med ögonen. En brunhårig tjej med tandställning log och sa att hon tyckte det var bra att vi var tillsammans. Det var sådana fans som jag verkligen, verkligen tyckte om.

"Isac, vi måste åka nu." sa pappa och avbröt allt skrik och klängande. Jag försökte smidigt ta mig ur den stora klungan av tjejer och gick sedan in i bilen. Jag vinkade till de innan vi äntligen körde iväg hemåt.

D/Ns perspektiv~

Det var mycket folk utanför kyrkan när vår taxi stannade vid grusgången. Jag öppnade försiktigt dörren och steg ut. Blickarna vändes direkt mot mig och jag kunde se alla medlidande ögon och höra det lilla tjattret om att stackars barn och hur synd det var om mig. Jag ville sjunka genom marken, varför glodde de så? Det var inte mig detta handlade om, det var om min mamma.

"Hej D/N." sa en bekant röst. Jag vände mig om och såg de rynkiga ansiktet som betydde så mycket. Mormor. Jag kastade mig runt hennes hals och kände den välkända doften av rosor som mormor alltid luktade. "Hur mår du min lilla solstråle?" Sa hon och log. Men jag kunde direkt se smärtan i hennes ögon.

"Jag har väll mått bättre." Mumlade jag och vände blicken till marken. Hon strök mig över kinden.

"Du ska alltid veta hur mycket din mamma älskade dig, D/N. Du var den som betydde mest för henne. Hon finns alltid med dig, här." sa mormor och la handen på mitt hjärta. Jag nickade och försökte stark hålla tårarna inne.

"Jag vet." sa jag. Precis då ringde kyrkklockorna och det var dags att gå in i kyrkan.

"D/N, möt mig här ute efter begravningen. Jag har en sak som jag vill ge till dig." sa hon och vände sig om. Pappa tog tag i min han och vi gick tillsammans in i kyrkan.

Vi hade suttit därinne ett bra tag nu. Jag grät och grät och grät. Alla grät, alla förutom prästen. Varför skulle det här behöva hända? Varför blev det såhär? Ingen ska behöva ta förväll av sin mamma när man bara är tretton år gammal. Pappa petade mig lätt på axeln.

"Du ska lägga fram din ros nu." sa han och jag skakade motvilligt på huvudet. Men jag reste mig ändå och gick sakta fram till altaret och mammas kista. Jag tog en ros.

"Mamma, jag älskar dig. Vi ses någon gång, och till dess kommer jag sakna dig så det gör ont." Viskade jag samtidigt som en tår rann nerför kinden. Jag la min ros på kistan och vände mig sedan om. Jag vände mig mot alla rödgråtna ögon och svartklädda människor. "Mamma har det bra nu." sa jag.

När vi var klara stod jag ute på grusgången och väntade på mormor. De kom en efter en släkting och bekant och kramade mig och sa att de var ledsna. Sådant som jag fått höra i princip varje dag sedan händelsen. Sådant som egentligen inte betydde så mycket, det hjälpte inte ett dugg faktiskt.

"Hej igen D/N." hörde jag mormor. Jag gav henne en förvånad blick. Hur lyckades hon överraska mig hela tiden? Jag la märke till hennes allvarliga uttryck och kände direkt att det var något om mamma. "Det finns en sak som jag har velat ge dig, eller rättare sagt, mamma vill att jag ska ge dig." sa hon. Klumpen i magen växte. Mamma var ju död? Mormor gav mig ett vitt kuvert. Jag tog emot det långsamt.

"Vad är det här för något?" Sa jag frågande men mormor var borta. Hon hade just stått bara 1 meter ifrån mig men nu var hon utom synhåll. Jag skakade förvirrande på huvudet och vände på kuvertet.
Till min underbara dotter D/N. Stod det. Jag kände plötsligt för att kräkas. Det kunde väll inte vara det jag trodde det var? Eller?

Tack sååå mycket för 2k!