Fångad av hans kärlek

Kapitel 20

Den återstående delen av dagen gick väldigt snabbt. Innan jag visste ordet av det var det lunch, och eftersom att jag inte pratat med en enda människa i min klass letade jag efter Angelina med blicken i den överfulla matsalen. Jag visste att vi hade lunch samtidigt, och därför var hon ju tvungen att vara därinne någonstans. En hand sträcktes upp ur folkmyllret och jag hörde vagt hur hon ropade mitt namn över alla röster. 

"Tack gode gud för att du är här" sade jag med en suck av lättnad när jag satte mig mitt emot henne vid det lilla fyrkantiga bordet. Där fanns fyra platser till, men eftersom att vi knappt kände en enda människa till på skolan satte sig ingen bredvid oss. "Jag hade ärligt talat dött om jag hade fått äta lunch själv på min första dag"

"Du vet att jag är här för dig, babe" sade Angelina med ett lekfullt leende och en blinkning samtidigt som hon spetsade flera salladsblad med gaffeln. Vi skrattade båda två innan vi återgick till att äta våra portioner av torr skolmat med lite för mycket salt. 

"Så, är klassen lika hemsk som du förväntat dig?" frågade hon mig och jag nickade, vilket fick henne att skratta. 

"Ingen pratar med någon, alla bara sitter där och stirrar fientligt på varandra" Jag ryckte på axlarna. Jämfört med min extremt tajta högstadieklass där alla visste allt om alla var detta som att tryckas in i ett rum där alla talade olika språk. "Fast jag tror att jag kanske har en dejt i helgen" Jag skrattade. Det lät bara så hemskt dumt, men vad skulle jag annars kalla det?

"VA!?" utbrast Angelina och hon smällde nävarna i bordet så att våra tallrikar och bestick hoppade upp från bordet. För att inte tala om alla som stirrade på oss. "Med vem?" 

"En kille som jag har svenska med" sade jag och ryckte på axlarna. "Jag satt bredvid honom och han typ bjöd ut mig"

"Och du sa ja?"

"Ja?"

"Fy fan, man blir ju avundsjuk!" Angelina drog fingrarna genom håret i frustration och hon lutade sedan hakan i handen. "Men..." började hon och hon lutade sig närmare mig. "Jag är helt för att du dejtar killar du precis träffat, men Jack...?"

"...Var bara en dum sommarflört" avslutade jag hennes mening. "Jag kommer knappt ihåg honom ens, liksom vem är Jack ens?" sade jag och himlade med ögonen, följt av ett skratt. Både jag och Angelina vet båda mycket väl att Jack Henderson inte är någon man glömmer. Hans kropp som såg ut att vara skulpterad av gud själv och hans leende som fick hela världen att stanna. 

"Den här killen låter jättetrevlig, men jag börjar om fem minuter" sade hon efter att ha sett på klockan på skärmen av hennes mobiltelefon. "Vi ses väl senare, och om vi inte gör det så ringer jag" sade hon samtidigt som hon reste sig från bordet och plockade upp tallriken och sina bestick. Jag vinkade med ett leende då hon försvann bort och sedan ut i korridoren.

Dagens sista lektioner gick långsamt. Jag fattade nästan inget på matten, även fastän vi knappt kommit igång med själva arbetet ännu. Samhällskunskapen var bara en timme och tjugo minuter av vår dagdrömmande lärares presentation av sig själv och sin livshistoria. Hade Angelina varit där hade vi utbytt sarkastiska blickar och småfnissat åt alla de halvskumma saker han gjorde. Nu satt jag där på näst bakerta bänkraden med hakan vilandes i min hand och halvöppna ögon. Jag kunde inte fokusera på något han sade och mina tankar vandrade alltid iväg till Matthias, den blonda killen från svenskan. Det gjorde det inte precis bättre att han var det första jag såg när dörren slogs upp och jag gick ut i korridoren efter att lektionen slutat. Han log mot mig och han närmade sig mig med avslappnade steg. 

"Vad gör du här?" frågade jag honom.

"Väntar på dig" sade han och ryckte på axlarna. Hans leende var verkligen smittsamt, och det fick även mig att dra på mungiporna. Jag började gå mot mitt skåp och han gick bredvid mig, såpass nära att våra axlar snuddade vid varandra vid vissa tillfällen.