Fångad av hans kärlek

Kapitel 15

[Psst... Jag ändrade framsidan igen, säg gärna vad du tycker i kommentarerna ♥]

"Vad gör du?" utbrast jag, fortfarande chockad över kontakten mellan Victors läppar och mina mina. Även om det varade i mindre än en sekund var det obehagligt och främmande. Han var inte Jack.

"Vadå? Gillade du det inte?" frågade han mig och han tog ett steg tillbaka.

"Gillade det? Du är ju dum i hela huvudet!"

"Svara, gillade du det?" frågade han och hans hand smekte min kind. Jag slog undan den och knuffade bort honom från mig.

"Nej, det gjorde jag inte" fräste jag.

"Bara gå, snälla" bad jag och jag såg hur förvånad han blev. Den där jäveln var väl inte van vid att bli dissad. Hans billiga charm bet inte på mig, och jag började dessutom fundera på om det verkligen fanns något innanför hans skallben. Möjligtvis sågspån eller ihopknycklat tidningspapper, men jag förväntade mig inte mer än så. 

"Okej" sade han och reste händerna framför sig med ett fortfarande förvånat uttryck innan han backade ut genom min sovrumsdörr. Nu ville jag bara krypa ner i min pyjamas och sätta mig i ett mörkt hörn i resten av mitt liv, och deffinitivt aldrig prata med Jack om detta. 

Jag visste att han inte skulle ta det lätt. Jack kanske verkade känslokall, men jag visste att han hade väldigt svårt att förtränga sådana saker. På så sätt var vi lika, han och jag, eftersom att jag fortfarande hade bilden i huvudet av honom då han kysste den där andra tjejen... Vi kände knappt varandra då, och det var inte som om vi var tillsammans eller något, men jag blev svartsjukare än någonsin. Jack var min kille, och jag tänkte inte dela med mig av honom till någon.

"Haylie! Kom ner!" ropade min pappa från nedervåningen och jag reste mig från sängen med en suck. Jag gick med tunga steg nerför trappan, men stannade i mitten.

"Vad?" ropade jag tillbaka och jag böjde mig ner för att kunna se på min pappa.

"Kom" sade han och vinkade inbjudande med ett leende. Jag suckade, men fortsatte vidare in i vardagsrummet där jag slog mig ner i en fåtölj, så långt ifrån Viktor som möjligt.

"Vad är det?" frågade jag igen, denna gången ännu mer irriterat. Jag slängde en blick på Victor, och våra ögon möttes av misstag. 

"Vadå? Jag tyckte bara att vi kunde umgås lite, nu när vi har gäster och allt" sade mamma glatt och hon såg på Victors föräldrar med ett påklistrat flin. Jag bet mig i läppen och såg ner på mina händer som otåligt trummade mot mitt ena lår.

"Victor, har du berättat för Haylie om din språkresa ännu?" frågade hans mamma för att bryta tystnaden. Han blängde surt på henne, och bytte sedan ut det mot ett motvilligt leende.

"Nej, jag fick aldrig chansen" sade han menande och såg på mig. Jag log ironiskt och himlade sedan med ögonen.

"Jaså, Victor, du har varit på språkresa?" frågade min pappa och han lät genuint intresserad av det lilla äcklets oviktiga lilla resa. 

"Ja, precis, jag var en vecka i..." ...och där tappade jag intresset helt. Jag lutade huvudet bakåt och jag slöt ögonen och försökte förtränga rösterna omkring mig. Alla mina tankar ledde helt och hållet till Jack, och jag skulle göra vad som helst för att få träffa honom. Nu när jag tänker på det kanske det inte skulle vara så hemskt om jah berättade för Jack om detta, och han kanske lärde Victor en läxa. Jag vet inte hur många knytnävsslag som krävdes för att få Viktor att hålla sig borta från mig, men jag skulle definitivt ge Jack fria tyglar.

"Du då Haylie, vad har du haft för dig i sommar?" hörde jag någon fråga och jag såg upp. Victors föräldrar log mot mig och jag log tillbaka. Jag såg på mina föräldrar, som båda minst sagt såg oroade ut.

"När jag bodde hos Samuel blev det mest dagar på stranden och sedan sjuka fester" sade jag och ett nöjt leende spred sig i mitt ansikte då jag såg förvåningen i våra gästers ansikten. 

"Jag träffade en kille också, och jag blev kär. Sedan hade vi fest här och vände upp och ner på hela huset, så nu har jag utegångsförbud. Och just det, Samuel hamnade på akuten efter ett slagsmål med min pojkvän"

Victors mamma harklade sig och hon flackade med blicken. Jag lutade mig tillbaka och jag såg på mamma och pappa, som båda var helt chockade. De visste om allt, men jag kan tänka mig att de aldrig trodde att jag skulle säga det rakt ut. Speciellt inte när vi hade gäster.

"Oj, vad klockan blivit mycket!" utbrast Victors pappa och han log mot mina föräldrar. "Nu är det nog dags för oss att tacka för den goda maten och dra oss hemåt" sade han och reste sig ur soffan.

Efter ett par minuter var de borta. Jag suckade av lättnad innan mamma ställde sig med armarna korsade över bröstet framför mig.

"Varför sade du sådär?" frågade hon mig bestämt.

"Vadå? Du har ju alltid sagt att jag ska tala sanning" svarade jag och fnös.

"Du förstörde ju allt, Haylie! Victor är en bra kille, men tror du att han vill bli vän med någon som du? Någon som bryter mot lagen?" Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om vad du säger, eller om vad Victor tycker om mig. Jag bryr mig inte om vad du säger om Jack, eller om Samuel" jag reste mig från fåtöljen. 

"Och jag vet att du inte tycker att jag duger, men jag bryr mig inte om det heller!" röt jag och småsprang sedan upp för trapporna.

"Det är väl klart att du duger, Haylie, men det skulle inte skada dig att umgås lite mer med sådana som Viktor" ropade hon och följde efter mig upp för trapporna. 

"Victor?" utbrast jag. "Om han är så jävla perfekt kan du väl lika gärna adoptera honom!" röt jag och började sedan rota runt bland sakerna i min garderob.

"Herregud, Haylie, ibland känns det som om allt var mycket lättare när du bodde hos Samuel" muttrade mamma med ena handen över pannan. Jag drog ut min rosa sportbag ur garderoben och jag slängde upp den på min säng.

"Detta måste vara din lyckodag" fräste jag argt och jag tryckte ner ett flertal klädesplagg i väskan. "för det är dit jag ska" Jag slängde ner yttligare en tröja i väskan och stoppade sedan ner min mobilladdare och min laptop innan jag trängde mig förbi mamma och ner för trappan.

"Haylie! Du går ingenstans, du har utegångsförbud!"

"Jag bryr mig inte" svarade jag. "Varför ska jag lyssna på dig när du ändå inte vill ha mig här?" fräste jag och drog på mig mina skor.

"Haylie!" skrek hon efter mig då jag öppnade ytterdörren, "HAYLIE!" Efter det såg jag mig inte om igen.

Jag skickade ett sms till Samuel medans jag fortsatte ner för trottoaren, och fem minuter senare körde hans bil upp bredvid mig på trottoaren. 

"Jag har saknat dig syrran" sade han med ett leende och han lade en arm om mina axlar.

"Bara kör, jag måste härifrån"

*A/N*

Rösta och kommentera ♥

Vi har nått 30.000 läsningar och 1000 röster! Tack, ni är bäst!!