Fångad av hans kärlek

Kapitel 13

"Så Haylie, vad har du och Samuel haft för er?" frågade mamma mig med ett påklistrat leende då vi fortfarande satt vid middagsbordet. Jag hade ingen lust att berätta något för henne och jag ryckte istället på axlarna. Mamma suckade och hon skakade ogillandes på huvudet. 

"Någonting kan du väl berätta ändå?" bad mamma och hon log mot mig igen. Jag fnös och blängde surt på henne. Jag visste att hon inte alls var intresserad av att veta vad jag och Samuel gjort på sommarlovet.

"Nej" svarade jag och ryckte på axlarna. Hon behövde inte veta om våra dagar på stranden eller våra fester. Eller om Jack.

"Tack för maten" muttrade jag innan jag bar undan min tallrik och sedan småsprang upp för trapporna mot mitt rum. Jag stängde dörren bakom mig och kastade mig på sängen. Inte en enda lampa var tänd och gardinerna var fördragna, men just för stunden trivdes jag bäst i mörkret.

Jag gjorde det självklara, jag slog Angelinas nummer och jag ringde upp henne direkt.

"Haylie! Hur är läget?" sade hon glatt när hon svarade.

"Mina föräldrar är tillbaka i stan och jag har utegångsförbud" svarade jag surt och suckade. 

"Va? Vill du komma över?"

"Vet du ens vad utegångsförbud betyder, Angie?"

"Oj, just det... Men hur ska du klara dig?" frågade hon. "Du vet, med Jack och så?"

"Jag vet inte ens..." Jag kröp ihop till en boll igen och jag lade min ena hand över mina ögon. Angie suckade på andra sidan telefonen och jag kände hur tårar började bildas i mina ögon. Jag ville inte gråta, men för tillfället var det oundevikligt. 

"Jag vet inte, Angie, vad fan ska jag göra?" Okej, nu grät jag på riktigt.

"Det blir okej, Haylie, bara lugna ner dig" sade Angelina och jag visste att hon hade lagt sin arm om mina axlar om hon hade varit här. Jag höll telefonen mot mitt öra i nästan en minut av tystnad och jag började undra om hon fortfarande var kvar. Ljudet av hennes andning gjorde mig något lugnare

"Angie? Jag måste prata med Jack" sade jag snyftandes. Jag var bara tvungen att ringa honom, och det kunde inte vänta. 

"Jag förstår. Vi hörs, Haylie. Älskar dig" sade Angelina och jag svarade med detsamma innan vi båda lade på. Det tog en stund för mig att hämta andan men jag slog sedan Jacks nummer på min mobil. 

Egentligen förstod jag inte varför mina föräldrar inte tog den ifrån mig. Jag fick alltså inte träffa vänner, men det var okej att ringa dem?

"Jack?" 

"Haylie? Älskling vad är det?" Han måste ha hört mig gråta.

"Jag vet inte" Offciellt det sämsta svaret någonsin på den frågan. Jag skulle bli tvungen att sluta säga så. Jag berättade för honom om allt som hänt och om hur Samuel reagerat när mamma och pappa kom till hans lägenhet. Hela tiden snyftade jag, nästan utan anledning.

"Haylie..." sade han. Hur skulle jag tolka det? Hans röst fick mig på bättre humör, men det var inte samma sak över telefonen som öga mot öga.

"Jag älskar dig" sade han, och det lät som att han verkligen menade det. 

Såklart att han menade det, jag visste det ju redan.

"Jag älskar dig" svarade jag. Jag torkade tårarna och ett desperat och olyckligt skratt slet sig från mina läppar. Vi pratade i några minuter till, och liksom Angie hade gjort försäkrade han mig om att allt skulle bli bra. Vi sade hejdå, och sedan var linjen död. Jag begravde ansiktet i båda händerna och lutade ryggen mot väggen. Nästan begravd i min egen sorg satt jag där, men väcktes sedan då det ringde på dörren. Jag kastade mig upp och rusade in i vad som förut var Samuels sovrum men numera fungerade som ett gästrum. 

Hans bil stod parkerad på gatan. Herregud.

Så snabbt jag kunde sprang jag ner för trapporna och såg sedan att pappa redan öppnat dörren. Jag sken upp och jag rusade upp mot honom, innan jag kastade mig i hans famn. Han lyfte mig från marken och han höll mig hårt i sina armar.

"Åh, Jack" utbrast jag med mitt ansikte mot hans axel. Han svarade med ett skratt, och då han satte ner mig på marken igen såg jag ett gömt leende på hans läppar.

"Jag satt i bilen när du ringde, jag kom så snabbt jag kunde" sade han och jag kramade om honom igen. Jag ville kyssa honom och känna hans läppar mot mina, men med tanke på att pappa fortfarande stod i dörröppningen så höll jag mig.

"Pappa?" sade jag och vände mig mot honom. "Är det okej om jag går ut en stund?"

"Nej, Haylie, utegångsförbud är utegångsförbud" sade han bestämt och gestikulerade in mot huset.

"Får Jack komma in då?" bad jag och gjorde mina bästa ledsna valpögon mot pappa.

"Nej. Jag är ledsen, men regler är regler" sade pappa och korsade armarna över bröstet. Nu var det ingen idé att säga emot honom. 

"Haylie" sade Jack och jag tog då tag i hans hand och jag kramade om honom igen.

"Jag älskar dig" viskade jag och jag kastade en snabb blick bakåt. Pappa syntes inte längre, men jag visste att han inte var långt därifrån. Jack lade båda sina händer på mina kinder och han tryckte en snabb kyss mot mina läppar. Han höll kvar sina händer på mina kinder och ett leende uppstod på hans läppar, och sedan efter det på mina.

"Hur tragiskt är inte detta" skrattade jag sedan. "Jag menar, vi sågs ju igår" Jack skrattade han med, och han kramade om mig ännu en gång och jag lade sedan mina om hans hals medans hans armar höll om min midja. Han lyfte mig så att jag stod på på, men ändå så fick han böja sig för att kunna kyssa mig igen. Hans läppar var på mina i endast ett fåtal sekunder och jag saknade dem med en gång då han drog dem från mina. Jag önskade att han kunde stanna och jag önskade att han kunde hålla om mig för evigt.

"Vi ses, Haylie" sade han och släppte taget om mig och han såg upp mot dörren. Jag insåg då att han måste ha sett någon av mina föräldrar där.

"Vi ses" sade jag och jag korsade armarna över min mage och jag gick tillbaka mot dörren. Jag såg på då hans bil rullade iväg nerför gatorna innan jag stände dörren med en suck. Aldrig någonsin skulle det där få hända igen.

Pappa såg surt på mig då jag kom innanför dörren och han räckte sin ena hand mot mig.

"Din mobil, Haylie" sade han och i samma sekund rann allt mitt hopp om ett socialt liv ut i sanden. Jag drog motvilligt upp den ur fickan och lade den i hans hand innan jag med arga steg fortsatte upp för trappan.

Nu var jag verkligen körd.

*A/N*

Funderar på att skriva en epilog(=ett 'vad hände sedan?' kapitel) till Du Gör Mig Hel...

Skulle ni läsa det?

Rösta och kommentera ♥