Fångad av hans kärlek

Kapitel 22

Jag och Matthias flängde omkring i stan ett bra tag innan vi kom på vad vi skulle göra för något. Vi tog varsin kaffe to-go på samma fik som vi alltid gick på och vi drog sedan vidare hem till mig. Under tiden som vi promenerade försökte jag förklara för Matthias varför jag inte längre bodde med mina föräldrar.

"Så du rymde och flyttade in med din bror?" frågade han sedan mig och jag ryckte på axlarna.

"Ja, typ så" sade jag och han började skratta. "Fast jag skulle inte kalla det rymma, de visste ju precis vart jag skulle ta vägen"

"Du är ganska badass, Haylie" sade han sedan till mig med ett leende och boxade skämtsamt till min överarm med sin knytnäve på samma sätt som Angelina hade gjort flera gånger dagen innan.

Jag skrattade tyst och såg sedan upp på honom med ett leende igen. "Tycker du?"

"Absolut" sade han med ett stort nöjt flin. Han vred blicken bort mot horisonten och lade sin ena arm om mina axlar igen. "Jag tror faktiskt att du är en sån där person som egentligen är mycket coolare än vad du själv tycker" Jag log för mig själv och kände hur jag rodnade. Bara han inte såg på mig och märkte hur rött mitt ansikte var. Bara han inte vred blicken mot mig.

Vi promenerade tillsammans bort mot lägenhetshuset som både jag och min storebror kallade för vårt hem. Jag drog upp portdörren och höll den uppe för Matthias som tackade mig hjärtligt för det. Vi släpade oss upp för de många trapporna och aldrig slutade han fälla dumma kommentarer som jag hela tiden skrattade åt.

"Här är det" sade jag och stannade framför den enda lägenhetsdörr som inte var prydd av någon slags blomsterkrans eller välkomstskylt. Jag letade igenom fickorna efter nycklarna men sedan visade det sig att dörren inte ens var låst. Med ett ryck drog jag upp den och klampade in precis som jag brukade göra.

"Hallå?" ropade jag för att snabbt ta reda på om min bror var hemma eller inte. Jag blickade sedan in i lägenheten där två alldeles för bekanta ansikten visade sig. Det var inte bara min bror utan även personen som jag hade kämpat med att försöka glömma.

Jack satt där. Jack satt i vår soffa.

Hans blick mötte min och han harklade sig för att bryta tystnaden. Jag märkte hur han såg på Matthias som stod bakom mig lite för ofta och han reste sig sedan upp ur soffan. "Jag borde nog gå" sade han lågt och bröt sedan vår ögonkontakt för att istället se ner i golvet.

"Nej nej, stanna du" sade jag med ett leende och den mörkhårige killen framför mig vred sakta upp blicken mot mig igen. Han såg förvirrad ut, men jag avfärdade det bara genom att rycka på axlarna. Istället drog jag med mig Matthias in till köket där jag började rota igenom alla skåp efter något att äta eller dricka. En halvtom coca-cola flaska stod i kylskåpsdörren och en överbliven chipspåse låg i skåpet där över. Jag tog dem båda och förste sedan in både mig själv och Matthias på mitt rum innan jag drog igen dörren bakom oss. Jag märkte hur Jack följde mig med blicken då vi gick från köket in i mitt rum men jag ignorerade honom. Han fick stirra hur mycket han ville, det var ju inte som om han inte ändå hade sett mig förr.

"Vad handlade det där om?" Matthias såg förvirrat på mig och jag bet mig i läppen. Det skulle definitivt inte bli lätt att förklara. Jag slog mig ner på sängen medan han förblev ståendes där bredvid. Chipspåsen och läskflaskan låg på täcket bredvid mig och för varje sekund som passerade såg de bara mer och mer frestande ut.

"Det där var killen jag pratade om" sade jag och Matthias tappade hakan. Han skrattade sedan för sig själv och drog fingrarna genom håret.

"Det där är killen som du blev förälskad i och som krossade ditt hjärta?" Jag nickade. "Wow" Han skrattade för sig själv igen. Inte för att han fann det hela underhållande, utan för att det var för patetiskt för att han skulle kunna reagera på något annat sätt. "Jag hade ju tänkt att erbjuda mig att spöa upp honom, men nu är jag inte så säker på att det är en bra ide" Nu var det jag som skrattade. Han förblev tyst ett tag. "Det här gjorde ju saker mycket svårare" suckade han sedan och jag bet mig återigen i läppen.

"Vad menar du?"

"Du sade aldrig att ditt ex var en grekisk gud. Hur ska jag kunna förföra dig nu när jag vet att det är det där jag tävlar mot?" Han hade ett skämtsamt leende på sina läppar men jag fick en känsla av att han inte skojade med mig.

Jag log för mig själv. "Du är rolig" sade jag. "Jag har skrattat mer med dig på två dagar än vad jag har gjort på flera månader" Jag märkte hur han log för sig själv fastän båda våra blickar var vridna åt olika håll. "Dessutom är du smart och snäll och har ett så stort självförtroende att det skulle räcka åt hela Sveriges befolkning. Du har mycket som han inte har"

"Men jag ser inte ut som en Hollistermodell"

"Äsch, det kan du alltid jobba på" Jag skrattade och slog till hans överarm på samma sätt som han hade slagit till min. "Några månader på gym borde lösa det" Jag skrattade och även fastän det var roligt på hans bekostnad stämde han in. Han tog tag i fållen på sin tröja och han drog den uppåt så att hela hans överkropp blottades framför mig. Han var ju inte ens i närheten av att ha den perfekta kroppsform som min föredetta pojkvän hade, men han var ändå rätt så vältränad. Han hade varken Jacks magrutor eller enorma biceps eller väldefinierade ryggmuskler men det spelade ingen roll. Han såg själv granskandes ner på sin egen kropp och ryckte sedan på axlarna, släppte taget om tröjan och lät tyget falla tillbaka ner över hans kropp innan han vände sig mot mig igen.

"Du har nog rätt" sade han med ett retsamt leende. Han slog sig ner på sängen han också, en bra bit från mig så att chipspåsen och läskflaskan hamnade mellan oss. Jag skruvade av korken på flaskan och tog ett par klunkar innan jag räckte den till Matthias som gjorde detsamma.

Vi pratade, vi skrattade och lite då och då tystnade vi båda och bara såg in i varandras ögon. Någon av oss var tvungen att bryta ögonkontakten först och därmed också säga något, men ju längre tid som passerade desto svårare blev det.

Matthias tog upp mobilen ur fickan då han fick ett sms och stelnade sedan till.

"Jävlar" mumlade han och reste sig sedan från sängen. "Jag skulle ha hämtat min lillebror för tio minuter sedan"

"Han med den brutna armen?" frågade jag. Jag mindes den där dagen på caféet då han hade berättat om hur han hade brutit sin lillebrors arm.

"Japp, det är han" Han tog upp sin huvtröja som han hade kastat av sig och han krängde på sig den igen och drog upp dragkedjan. "Våra föräldrar tvingar mig att hämta honom på skolan varje dag, som gengäld. Som om det skulle göra hans arm mindre trasig" Han ryckte på axlarna och jag log mot honom. 

Jag följde honom ut till hallen och jag kände hur Jacks ögon följde mig med blicken hela tiden. Jag gjorde mitt bästa för att verka oberörd, han skulle inte få se att jag brydde mig., dock fanns alltid den lilla rädslan djupt där nere. Tänk om Jack skulle göra illa Matthias på samma sätt som han hade gjort illa min bror?

Matthias hade dragit på sig sina skor och han log mot mig.

"Vi ses imorgon" sade han och jag nickade med ett litet leende. Han öppnade dörren så att den stod lite på glänt men jag vägrade låta honom gå ännu. Istället virade jag båda mina armar om hans midja och kramade om honom. Han slöt sina händer om min rygg och lät sin haka vila ovanpå mitt huvud.

"Hejdå" sade jag och han blinkade med ena ögat mot mig samtidigt som ett snett leende tonade upp på hans läppar. I nästa ögonblick stängdes dörren bakom honom och jag vände om för att gå tillbaka till mitt rum.

Jacks ögon följde mig återigen men jag vägrade möta hans blick. Han reste sig upp ur soffan och tog ett steg mot mig. "Haylie" talade han och jag stannade upp för att se på honom. "Kan vi prata?" Min blick var fäst mot hans och jag skakade på huvudet.

"Nej" sade jag. "Inte nu" Jag gick sedan in på mitt rum igen, slängde mig på sängen och såg upp i taket med ett leende på läpparna.

Jag behövde någon att prata ut med.
Jag behövde ringa Angelina.

(A/N)
Rösta och kommentera så blir jag glad ;)

Ännu mer drama väntas i de kommande kapitlen...