Fångad av hans kärlek

Kapitel 14

Det var knappt så att jag hann stänga dörren till mitt rum innan den drogs upp igen.

"Och vem är han?" frågade mamma och hon klev in i mitt rum och stängde dörren bakom sig. Jag satt på sängen med ryggen mot väggen och hon stod upp framför mig, med rmarna korsade över bröstet.

"Han heter Jack" svarade jag kort och bestämt. "Han är min pojkvän" 

Jag tänkte inte ljuga för mamma. Jag skämdes inte över honom och det fanns ingen anledning att dölja det faktum att jag var hans och han var min.

"Pojkvän" fnös mamma och hon såg dömmandes på mig. "Du är för liten för sånt" sade hon och fnös yttligare en gång.

"Och dessutom lär du ju inte träffa honom igen" sade hon och ryckte på axlarna.

"Vad menar du med det?" jag satte mig rakare upp och jag såg surt på henne. Jag skulle inte bli förvånad om hon slängde ur sig någon spydighet gällandes Jack och jag hade dessutom bestämt mig för att inte bry mig.

"Du får inte träffa honom" svarade hon kallt och hon slog sig sedan ner bredvid mig. Hon lade armen om mig men jag knuffade bort den med en gång. 

"Det är okej, gumman, det finns andra killar där ute" sade hon och strök sin hand över min rygg. "Det var ju dessutom inte som om ni hade något riktigt förhållande"

Det brast för mig. Jag kunde inte bara sitta dör och lyssna på hennes hatfulla ord och elaka kommentarer. Det gick inte. Jag kände hur lusten att slå till henne bara växte inom mig men jag visste också att det inte skulle leda till något om jag krossade hennes näsben.

"Håll tyst!" Jag skrek så högt jag kunde och jag for upp från sängen. "Vad fan ger dig rätt att säga så om honom och mig? Bara för att du gifte dig med fel person och kommer att vara olycklig för resten av livet betyder inte det att samma sak kommer hända mig!" röt jag och jag gestikulerade stort med armarna i luften. Jag ångrade genast det jag sagt om mina föräldrar, men jag vägrade be om ursäkt.

"Haylie, kom igen! Du är sexton år, det är inte som att det är honom du kommer att gifta dig och skaffa barn med!"

Min ilska bara kokade inom mig, och vilken sekund som hälst skulle jag explodera. Jag kände hur tårarna började leta sig ut ur mina ögon och hur min andning blev snabbare och snabbare.

"När du är myndig får du dejta vem du vill, Haylie, men det är två år kvar dit. Glöm honom nu" sade hon och korsade återigen armarna över bröstet. Jag sjönk ihop mot väggen med händerna över ansiktet och tårarna började rinna. De föll som droppar från tunga regnmoln och de försämrade min syn. Glömma Jack? Hon kände ju tydligen inte mig. Jag älskade honom. Jag älskar Jack.

"Jag älskar honom" sade jag, men ljudet blev kvävt av mina händer.

"Vad sade du?"

"Jag älskar honom. Jag älskar Jack" upprepade jag och jag såg upp på henne, med ögonen fortfarande fyllada av tårar.

"Du vet ju tydligen inte vad kärlek är" muttrade hon innan hon lämnade mitt rum och drog igen dörren efter sig.

Nu var det jävligt solklart för mig. Jag var bara tvungen att ta tillbaka min mobil, och sedan hitta en väg ut ur detta fängelse till hus.

Jag stannade inne på mitt rum tills det att mamma och pappa båda kommit in för att säga godnatt. Min väckarklocka ställde jag på ringning runt klockan 03.00, och jag gömde den sedan under min kudde. 

Klockan ringde efter ett par timmar, och jag for då upp från min plats vid skrivbordet och jag smög sedan vidare ut i hallen. Dörren till Samuels gamla sovrum stod öppen medans den till mammas och pappas rum var stängd. Den gnisslade något då jag sköt upp den, men inte så illa så att någon av dem vaknade. Jag visste precis var de gömt min telefon. Det var samma gamla låda högst upp i deras garderob där de alltid gömde saker som jag och Samuel inte fick hitta. Det var mestadels oinslagna julklappar och födelsedagspresenter, men Samuels playstation hamnade också där uppe då de tyckte att han spelat för mycket. Nu var lådan nästan helt tom, förutom telefonen som låg längst ner i botten.