Fångad av hans kärlek

Kapitel 26

Jag kunde inte andas. Det kändes som om min bröstkorg satt fast i ett skruvstäd som för varje andetag jag tog drogs åt hårdare och gjorde det svårare för luften att ta sig ner i mina lungor. Blicken flackade fram och tillbaka, mellan skolbyggnaden, bilarna på gatan och husen runt om. Plötsligt försvann ljudet från bilarnas däck och ersattes med ett ringande i mina öron. Det började svartna framför mina ögon och jag förstod ingenting. Det var som om min kropp gav upp, samtidigt som min hjärna gick på högvarv. Jag var tvungen att ta mig därifrån, jag ville hem, men i stunden var jag både blind och döv och vågade inte röra mig ur fläcken där jag stod bakom husknuten.

"Haylie!" Det lät som om någon ropade mitt namn men jag kunde inte reagera hur mycket jag än ville. "Haylie, vad är det som händer?" En hand tog ett hårt tag om min axel och min kropp skakades runt. I mitt halvdöda synfält fick jag syn på Angelinas kolsvarta hår och oroliga ansikte som bara var någon decimeter från mitt. "Haylie!?" Hennes utrop av mitt namn lät bara mer och mer desperata.

"Jag kan inte andas" var det enda jag fick ur mig innan tårarna började rinna.

Minnena från vad som hände sen är fortfarande suddiga. Jag stod lutad mot husväggen medan Angelina kramade om mig i säkert tjugo minuter. Min nästa minnesbild är från Samuels lägenhet, när jag ligger i soffan halvt utslagen och han och Angelina sitter bredvid. Då gråter jag fortfarande.

"Det är för mycket" sade jag sedan. "Allt som har hänt med både Jack och Matthias, det är för mycket. Jag orkar inte mer, jag vill bara att allt ska bli som det var förut" Mina tårar rann och Samuel torkade bort dem med baksidan av sin hand. Mellan snyftningarna var det svårt att få fram ord och jag visste inte ens om Samuel och Angelina hörde vad jag sade.

Jag flyttade in i mitt rum efter någon timme och var fortfarande helt handlingsförlamad. Angelina hjälpte mig att klä av mig. Hon knäppte upp knapparna i gylfen på mina jeans och trädde sedan av dem från mina ben, långsamt och försiktigt. Min tröja gjorde hon lika så med. "Upp med armarna" sade hon, och jag lyfte dem över mitt huvud som ett litet barn. Hon tog tag i underkanten av min stickade tröja och drog den av mitt huvud för att sedan låta den falla till golvet. Där stod jag kvar i bara underkläder, vilket inte gjorde mig något alls.

"Lägg dig i sängen" sade Angelina sedan och jag följde hennes order. Hon stoppade om min halvnakna kropp med det tjocka duntäcket och lade sig sedan bredvid mig. Jag kröp ihop där under som en liten boll och Angelina virade sina armar om det lilla knytet som var jag. Hon strök sin ena hand över min panna och över mitt hår och innan jag visste ordet av det hade jag slocknat, utslagen av trötthet.

När jag vaknade nästa morgon var Angelina borta. Hon hade skickat flera SMS till mig och frågade hur jag mådde och vad som hade hänt men jag orkade inte svara. Jag ringde istället och sjukanmälde mig för dagen. Det fanns ingen chans att jag tänkte gå till skolan. Jag kunde inte. Min kropp var helt slut och bara tanken på skolan fick min hjärna att gå på högvarv igen, precis som den hade gjort igår när jag fick en blackout. Istället låg jag kvar i sägen tills det att jag somnade igen.

"Är hon här?" Dörren till mitt rum var stängd men ändå hörde jag rösterna utanför klart och tydligt.

"Hon sover, du borde lämna henne ifred" sade Samuel och det gick upp för mig att det var någon här för att träffa mig.

"Jag måste få prata med henne" Den andra rösten tog mig lite längre tid att sätta fingret på vem det var. Orden som talades lät inte som de brukade. Istället för flörtiga och charmerade lät dessa desperata. Det var en krossad man som talade dem. Det var Jack.

"Hon sover, säger jag, låt henne vara" Samuel höjde rösten. I nästa ögonblick hörde jag även något åka i golvet, kanske en tallrik eller en vas.

"Låt mig prata med henne!" En stol vältes och jag hörde ljudet av ett slag följt av ett plågat stönande. Nu slogs de.

"Hon vill inte ha dig här, Jack" Jag kröp upp mot sänggaveln och virade täcket om mig, osäker på om jag skulle gå ut dit för att få ett slut på allt. Vad skulle jag göra? Skrika på Jack ännu mer? Slå honom kanske?

"Du förstår inte, Samuel!" Någon ramlade in i något och fler saker åkte i golvet. Jag ryckte till av de plötsliga oväsendet.

"Vad är det jag inte förstår?!" Samuels röst lät aggressiv. När det gällde mig var han alltid oförlåtande. "Att du stampade på min lillasysters hjärta? Hon är 16 år gammal, Jack, du kan inte slänga runt med henne som du gör med resten av dina horor!"

"Du förstår inte" upprepade Jack. Hans röst var lugnare nu, full av sorg istället för illska. Jag reste mig ur sängen och trippade försiktigt bort mot dörren för att tydligare höra vad de sade.

"Vadå!?" Samuel röt tillbaka. Jag lade örat mot trät och slöt min hand om det.

"Att jag älskar henne, okej?! Jag älskar henne" Jag frös till is.

-A/N-
Omg kan ni fatta att det var 4 år sedan jag började skriva den här boken?! Det känns helt overkligt!

!!!Glöm inte att rösta!!

Jag håller på att skriva på en ny bok, hade ni läst den om jag hade publicerat den här? Kommentera isåfall <33 Tack för att ni läser!