Fångad av hans kärlek

Kapitel 17

[Från och med idag kommer kapitlen bli kortare men uppdateringen kommer komma oftare♥]

Hampus erbjöd sig att följa mig hem, och det var något som jag aldrig skulle tacka nej till. Det var mitt i natten, trots att solen knappt passerat trädtopparna. Om ett par timmar skulle den gå upp igen, och förhoppningsvis skulle jag då ha glömt hur jävla dåligt jag mådde. Jag var inte arg, och inte heller ledsen, men det kändes som om mina känslor åt upp mig från insidan. 

Vi prommenerade nerför gatorna i villeområdet tills vi närmade oss innerstan. Hampus var visseligen inte helt nykter men han vinglade bara till ett par gånger på vägen.

"Du, Jack är ett svin. Han har alltid varit ett svin och han kommer alltid vara ett svin" sade Hampus då vi stod utanför min port. Jag nickade förstående, och han lade sin hand på min axel som tröst. Mina tårar hade just torkat, men nu kändes det som om de var påväg ut igen. 

"Men du är ju en av hans bästa vänner, jag trodde att du gillade honom?" sade jag och Hampus gav ifrån sig ett ljud som lät som blandningen av en fnysning och ett skratt. 

"Visst, det gör jag, men jag har alltid hatat sättet han behandlar tjejer" sade Hampus och jag bet mig i läppen. Hampus sträckte ut armarna framför sig och han kramade om mig igen. 

"Du vet väl att du var hans första riktiga flickvän?" sade han och jag nickade med ett litet leende. Jag tänkte tillbaka på tiden innan sommaren, då jag såg med avsky i blicken på alla de tonåringar som tillbringade halva sin vakna tid med att glo på Jack och hans kompisar. De var till och med avundsjuka på de gymnasietjejer som blev körda till skolan i hans bil. De såg Jack som någon sorts jakttrofé, och då var det väl inte så konstigt att han såg på dem på samma sätt?

Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle falla för någon så ytlig och utnyttjande. Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle sjunka så lågt. Det var på den tiden då jag inte visste hur fänglande hans ögon var, och hur underbara hans kyssar var. 

"Jag vet" sade jag och såg ner på mina fötter. Det hade blivit svalare i luften, och jag frös nu en hel del i min korta gröna klänning.

"Tack för att du gick med mig" sade jag och såg upp på Hampus.

"Ingen fara" svarade han och han kramade om mig med ett leende, och sedan försvann han på samma väg som han kom. Då jag kom upp till Samuels lägenhet låg min bror fortfarande på soffan. Han sov med munnen halvt öppen och fjärrkontrollen ovanpå bröstkorgen. Jag stängde av tv:n och strök min hand försiktigt över hans hår för att inte väcka honom, och jag gick sedan in till mitt rum. 

Nästa dag började med att jag mådde sämre än någonsin. Jag kände mig nästan bakfull, även fast än jag inte druckit en droppe alkohol på festen. Såklart tänkte jag hela tiden på Jack, och hur dum jag var då jag lät mig falla för honom och hans narcisism. Efter att jag ätit lunch och väckt Samuel satte jag mig i soffan.

"Hur är det, lillasyster?" frågade Samuel mig och han satte sig bredvid mig och han strök sin hand över min rygg.

"Bättre, antar jag" sade jag och ryckte på axlarna. Jag hade redan berättat för Samuel vad som hänt, och han blev mer förvånad än jag väntat mig. Han måste ju ändå vara van med ett tjejer sitter och gråter över Jack, de är ju trots allt bästa vänner.

"Haylie, var inte ledsen över honom, han är inte värd det" sade Samuel och han kramade om mig. 

"Du hittar någon bättre, Haylie, jag lovar" sade han, och jag trodde verkligen på honom. 

"Jag måste ut" sade jag sedan och reste mig ur soffan. Samuel nickade, och jag fortsatte in i mitt rum. Jag drog snabbt på mig mina spingtights och letade sedan vidare i garderoben efter något att ta på mig. Alla mina träningströjor verkade vara kvar i mina föräldrars hus, och jag ville inte svettas ner några av mina fina kläder. Jag drog ut Jacks hoodie ur min garderob, och jag stirrade länge på den. Jag var rädd att jag skulle börja gråta om jag skulle ta på mig den, men samtidigt var det det plagg jag helst skulle förstöra. Hans tröja var stor på mig, den hängde nästan ända ner till mina knän, och jag drog sedan upp dragkedjan hela vägen upp.

Jag sade till Samuel att jag skulle ut och gå, och slängde sedan igen lägenhetsdörren med mina springskor på fötterna. Det var fortfarande väldigt ljust ute, även fast än klockan var mycket. Jag gick längs cykelbanan i vad som kändes som flera kilometer, och jag såg nästan aldrig upp från asfalten. Jag ville inte se något, utan jag ville bara motionera bort mina känslor. Min andning blev snabbare och snabbare i takt med att jag ökade farten. Mina ben och mina fötter värkte, jag hade knappt sprungit på hela sommarlovet. Det var något som jag älskade att göra, men nästan aldrig gjorde. 

"Haylie" sade någon framför mig och jag stannade plötsligt upp.

"Jag berättade för dem" sade han. "Jag berättade för dem... om oss" 

"Bra för dig, Jack, men tyvärr var det en månad för sent" sade jag och försökte gå förbi honom, men hans starka armar drog mig tillbaka till min position en armlängd från honom.

"Snälla, Haylie, förlåt mig" sade han. "Du vet att jag älskar dig mer än allt"

"Tydligen inte"

Jack suckade och han gnuggade ögonen med sina fingertoppar. Han bet sig i läppen och han såg på mig. "Förlåt" sade han, och jag tyckte att jag skymtade tårar i hans ögon för en kort sekund, men han blinkade snabbt bort dem. Jag hade aldrig sett Jack gråta, eller ens visa den typen av känslor. Jag visste inte längre vad jag skulle säga, så jag stod där tyst.

"Du har min tröja på dig" konstaterade han och pekade mot mig. Jag drog ner dragkedjan och jag krängde av mig den.

"Jag hade tänkt ge tillbaka den" sade jag och räckte den mot honom. 

"Nej, nej, jag gillar den bättre på dig" sade han och han tog den ur mina händer och lade den sedan över mina axlar. Jag stack i händerna i ärmarna och Jack drog sedan sakta upp dragkedjan. Han stannade då hans hand var precis över min bröstkorg, och jag svär att han kunde känna mitt hjärta slå. 

"Så är det slut mellan oss...på riktigt?" frågade Jack mig efter ännu ett ögonblick av tystnad.

"Jag vet inte" sade jag. Jag var så förvirrad. Den ena sekunden var han ett riktigt arsel, och den andra sekunden var han den snällaste killen jag någonsin träffat. 

"Det kanske blir bäst så" sade jag utan att ena tänka efter. Det sista jag ville var att förlora honom, men jag var fortfarande arg.

"Åh" sade han och hans axlar sjönk sakta ner, och han bet sig i läppen ännu en gång.

"Jag förstår" Han kramade om mig en sista gång, och jag njöt av de sekunder då jag stod beskyddad av hans starka armar. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och jag kände hur det gick upp och ner i takt med att han andades, och som vanligt doftade han ljuvligt.

"Vi ses, Haylie"

"Vi ses" sade jag och gick sedan vidare. Jag var så arg på mig själv, och på faktumet att jag insåg att jag aldrig skulle kunna släppa Jack. Jag älskade honom.

*A/N*

Rösta och kommentera♥

Japp, nytt bokomslag igen, säg gärna vad du tycker i kommentarerna :) Tröttnade helt enkelt på det förra, och det är sååå kul att designa nya framsidor till böckerna! :D ♥