Fångad av hans kärlek

Kapitel 12

[20.000 läsningar. Wow. Det firas med en ny framsida till boken! Vad tycks? :D]

Under resten av kvällen ringde våra telefoner hela tiden. Först min, sedan Samuels, och sedan min igen. Jag lyssnade på meddelandena som mamma och pappa lämnat och de lät knappast glada. Jag satt vaken på min säng nästan hela natten, och det knackade sedan på sovrumsdörren.

"Hej" sade Samuel och han satte sig sedan bredvid mig.

"Jag måste åka dit" suckade jag med mobilen i handen. Samuel lade sin arm om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag skulle säkerligen få utegångsförbud för resten av sommaren, eller resten av mitt liv. Jag skulle inte få träffa Samuel eller några av hans kompisar. Jag skulle inte få träffa Jack.

Jag spelade upp ett meddelande till och jag höll telefonen mot örat. Denna gången var det pappa som ringt.

"Hej gumman, pappa här. Tänkte bara ringa för att säga att jag kommer förbi imorgon runt elva, så att vi kan prata om detta. Så att du kan komma hem. Jag älskar dig, sov gott"

En av mina föräldrar var iallafall inte helt tappad i backen. Pappa hade alltid varit den lite mindre hysteriska av dem. Han lät oss vara uppe sent på kvällarna och han uppmuntrade Samuel och mig till att busa och vara olydiga. Pappa lät oss göra misstag. Visst kändes det ibland som om han inte brydde sig om oss lika mycket som mamma gjorde, men han var fortfarande min pappa, och jag älskade honom med.

Jag började genast att packa ihop mina saker. De kläder som jag för några veckor sedan hängt in i garderoben slängde jag nu ner i mina väska igen. Den bikinin som jag hade på mig den där första dagen på stranden, den där svartvita, pulade jag också ner. Tydligen hade jag tagit med mig mer saker än jag tidigare insett, och de fick knappt plats i min väska.

Jag tänkte på de senaste veckorna och på hur otroligt roligt jag hade haft. Detta skulle bli något jag kunde berätta för mina vänner när skolan började i höst, och helvete vad de skulle bli avundsjuka. För en gångs skull skulle jag kanske bli uppskattad av dem.

Jag lämnade ett par klädesplagg i garderoben och drog sedan ihop dragkedjan på väskan och sköt bort den mot väggen med ena foten. Samuel satt fortfarande på min sängen, med benen uppdragna mot bröstet och armarna om dem. Han såg genuint ledsen ut, och jag slog mig ner bredvid honom igen. 

"Jag måste nog sova nu" sade jag till honom och han kramade om mig innan han reste sig upp.

"Jag med" svarade han och jag märkte hur han undvek att se på mig. "Godnatt"

"Godnatt" Med de orden kröp jag sedan ner under täcket efter att Samuel stängt dörren bakom sig. Det tog lång tid för mig att somna då hur jag än försökte kunde jag inte sluta tänka på mina föräldrar. Jag kände mig som en hemsk människa, och samtidigt tyckte jag att de fick skylla sig själva. Det var ju trots allt deras fel. Jag hade inte bett om att få bli född.

Jäklar, jag hade verkligen blivit en ny människa på bara ett par veckor. Sådär skulle jag knappast ha resonerat innan sommarlovet började. 

Morgonen därpå vaknade jag ett par minuter i elva, och brydde mig så lite som möjligt om det. Jag drog på mig en alldeles för stor sweatshirt och ett par slappa shorts, och sedan satte jag upp mitt oborstade hår i en hästsvans. Idag brydde jag mig inte om hur jag såg ut. Inget var egentligen viktigt idag. Eftersom att det inte fanns något att göra åt saken så hade jag slutat bry mig alls.

Jag packade ner det sista i min väska och jag släpade ut den i hallen efter mig. Samuel var inte vaken ännu, och jag klandrade inte honom. Han slapp konfrontera våra föräldrar och jag var glad för hans skull.