Fångad av hans kärlek

Kapitel 23

Mina dagar såg väldigt likadana ut efter den där eftermiddagen tillsammans med Matthias. Jag gick till skolan, pratade med honom på svenskan, åt lunch med antingen honom eller Angelina och umgicks sedan med en av de två efter skolan. Dagar passerade och allt såg likadant ut fortfarande och sakta men säkert började det gå upp för mig att de var mina två ända vänner på hela skolan. 

"Haylie!" ropade Matthias från andra sidan korridoren och han sicksackade sedan mellan eleverna för att ta sig till mig. Jag väntade på honom vid hans skåp innan vi skulle gå till svenskalektionen. Även det hade blivit som en rutin för oss. "Är jag sen?" frågade han sedan, flämtades. Han var andfådd och svettig och med ett stolt leende vilade han händerna på höfterna och såg på mig. Jag slängde en blick på klockan på min mobiltelefon. Den var prick 8:20. 

"Nej" sade jag och såg upp på honom. "Du är precis i tid" Jag höll upp min telefon mot honom så att han med sina egna ögon kunde se att hans hårda arbete hade lönat sig. 

"Yes" Han log för sig själv och gjorde någon slags segergest innan han öppnade sitt skåp och slängde in sin väska och sin huvtröja som han hade kommit bärandes på. 

"Vill du dela med dig av vad som har hänt?" frågade jag honom och lutade mig mot skåpet bredvid hans med ett litet leende på läpparna. Jag kunde inte hjälpa det. Någonting med honom fick mig att le konstant. Han smällde igen skåpdörren och tog ett steg närmare mig för att ytterligare öka på dramatiken i det hela. Han lutade sig närmare mig så att hans ansikte var farligt nära mitt. Han såg sig omkring som för att försäkra sig om att ingen annan hade sin blick riktad mot oss.

"Vill du höra den långa eller den korta versionen?" sade han lågt, med ett snett leende på läpparna och ena ögonbrynet höjt. 

"Du är hopplös" skrattade jag och drog mig bort från honom och började gå mot västra vingen där svenskasalen, och alla de andra språksalarna, låg. Han småsprang ikapp mig, slängde med håret och började sedan prata. 

"Jag missade bussen i morse..." Jag vände mig mot honom och himlade med ögonen och skrattade sedan. Han berättade sedan sin fem minuter långa historia om hur han hade först sprungit ikapp bussen, sedan insett att han hade glömt busskortet hemma och sedan bara fortsatt springa tills han nådde skolan. Jag såg på honom som om han vore galen, vilket han även var, innan vi slog oss ner på våra vanliga platser i sal 51.

Vår alltid lika hemska svenskalärare kom med en stor trave böcker balanserad på sina underarmar och delade sedan ut dem till oss. En femhundra sidor lång bok blev dunkad ner i min bänk och jag och Matthias såg på varandra och jag suckade sedan. Han skrattade åt mitt ansiktsuttryck som fick det att verka som om allt hopp bara hade runnit rätt ur mig. 

"Läs den" talade vår svenskalärare då han hunnit tillbaka till sin plats längst fram i klassrummet. "Läs boken och lär dig att älska den, eller hata den, eller bli riktigt jävla förvirrad. Förlåt för språket" Läraren, eller Herman Englund som han även var mer känd som, var troligtvis inte helt frisk. Han var likt alla i det där klassrummet ny på skolan och visste inte riktigt vad han höll på med. De andra lärarna pratade om honom, det märktes hur mycket de än ansträngde sig för att dölja det. Eleverna älskade honom och hans sätt att skilja sig från alla de andra lärarna och samtidigt vara så brutalt ärlig. 

"Läs den var du vill och hur du vill, men du ska läsa den" Han hytte med fingret och slog sig ner vid katedern igen. Ingen reagerade, eftersom att ingen förstod vad han sade och istället för att röra på oss satt vi stilla och bara kastade blickar fram och tillbaka i klassrummet. 

"Vad väntar ni på? Stick härifrån, ungdomar, sätt er i en park eller nånting och ta in litteraturen!" I ett och samma ögonblick sköt alla tillbaka sina stolar, tog sina saker och ett par sekunder senare var vi ute ur klassrummet. Jag och Matthias gick bland de sista ut ur klassrummet och vi tog oss sedan sakta men säkert bort mot hans skåp. 

"Vad säger du, Haylie, ska vi skita i att läsa och hångla bredvid kuratorrummet istället?" sade han efter att han hade lagt in sina saker i skåpet och stängt det efter sig. Han hade ett stort flin på sina läppar och då han såg mitt äcklade ansiktsuttryck brast han ut i skratt. 

"Det värsta är ju att jag inte vet om du menar allvar eller inte" skrattade jag och han gjorde detsamma. 

"Men självklart skämtar jag, Haylie, för det är ju bara töntar som hånglar bredvid kuratorrummet. Ska vi hångla så gör vi det precis här och nu" sade han och stampade till och med ner foten i golvet för att förstärka effekten. Jag skrattade, himlade med ögonen och gick vidare i korridoren. 

"I dina drömmar, Matthias" ropade jag till honom utan att vända på huvudet. 

"Det var värt ett försök"

Jag hade en hel timme tillgodo och jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på. Matthias skulle säkerligen leta upp mig och inte låta mig vara ifred om jag inte hittade något som kunde hålla mig sysselsatt. Med den tjocka boken i ena handen och hörlurar och mobil i den andra tog jag mig till biblioteket i skolans källare. Jag strövade omkring ett tag, drog fingrarna längs de bokryggarna och läste på baksidan av varenda bok som såg det minsta intressant ut innan jag slog mig ner vid ett litet bord i ett av hörnen och slog upp boken som Herman Englund hade givit mig. Dock hann jag inte speciellt långt innan jag blev avbruten. Stolen på andra sidan bordet drogs ut och någon slog sig ner på den. Jag vred upp blicken och möttes av precis vad jag trodde, ett par gnistrande blåa ögon som bara kunde tillhöra en person.

"Försöker du undvika mig Haylie?" sade Matthias med ett retsamt flin. 

"Kanske" svarade jag med ett likadant leende på mina läppar och satte sedan in hörlurarna i öronen igen och fortsatte att ignorera honom. Han lutade sig tillbaka, korsade armarna över bröstet och med samma vanliga flin såg han på mig. Jag kunde inte koncentrera mig på varken musiken eller boken då hans blick hela tiden var fäst vid mig. Även fastän jag försökte att endast vinkla min uppmärksamhet åt orden på sidan blev jag hela tiden distraherad och kände mig tvungen att se upp på honom. Han log mot mig, vilket inte gjorde det hela lättare då det även fick mig att börja le. 

"Det här funkar inte" sade jag och drog ut hörlurarna ur öronen, stängde igen boken och reste mig upp. Jag höll alla mina saker i händerna och jag blickade bort mot dörren som ledde oss ut i korridoren igen. Efter att ha vänt mig om för att lämna biblioteket tog han tag i min överarm och drog mig tillbaka, vilket fick alla mina saker, min mobil, mina hörlurar och boken, att falla ner i golvet.
"Vad i..." Allt gick för snabbt för att jag ens skulle kunna uppfatta det. Hans arm om min midja, hans hans mot min kind, hans läppar mot mina. I chock stod jag bara där men efter att ha förstått vad som faktiskt hade hänt gav jag med mig och slappnade av i hans famn. Jag virade mina armar om hans hals och jag kysste honom. 

Jag kysste Matthias. 

*A/N*

Tack för att ni läser,
rösta och kommentera gärna! ♥