Fångad av hans kärlek

Kapitel 16

"Berätta, vad hände egentligen?" frågade Samuel mig då vi båda sjunkit ner i soffan i hans lägenhet. Jag satt med armbågarna stödda mot knäna och hakan lutade i händerna. Med en suck rätade jag på mig och jag lutade mig istället mot soffans armstöd.

"Jag fick utegångsförbud med träffade Jack ändå, så mamma blev sur och tvingade mig istället att umgås med någon äckel-Viktor" svarade jag och suckade åt mina föräldrars bedrövlighet. Om de trodde att jag skulle sluta umgår med mina vänner och totalt ändra på mitt liv hade de ju självklart väldigt fel. Om de inte kunde acceptera min nya och tillochmed bättre livsstil så kunde de ju gå och dränka sig.

"Så jävla patetiskt" muttrade Samuel. "Jag fattar att de blev sura när vi välte upp och ner på hela huset, men de kan ju inte tvinga dig att ändra på dig själv" sade han och jag flyttade närmare honom på soffan. Jag virade mina armar runt honom och han gjorde detsamma. Mitt ansikte vilade mot min brors axel, och som om det inte var nog så kände jag hur tårarna rullade ner för mina kinder. Jag var bara så trött på mina föräldrar och på alla deras jävla regler. Kunde de inte bara slappna av en gång ibland? Det var nästan som att jag kände på mig att de skulle ringa vilken sekund som helst, men denna gången hade mamma låtit mig gå. Visst hade hon protesterat då jag gick, men hon hade inte gjort något för att stoppa mig. 

"Jag tänker aldrig flytta dit igen" sade jag, men ljudet kvävdes av tyget i min brors huvtröja.

"Jag vägrar" sade jag och såg upp på honom, med tårarna som dragit mer sig mascaran ner för mina kinder. Aldrig hade jag kunnat tro att denna dagen skulle bli så känslosam. Jag ville bara gå och begrava mig under täckena i min säng, och det var precis det jag tänkte göra också.

Samuel torkade tårarna på mina kinder med baksidan av sina fingrar, och han kramade mig sedan en gång till.

"Det blir okej, Haylie" sade han och strök sin hand över mitt hår. "Jag svär, allt kommer att lösa sig"

Ett litet leende letade sig fram på mina läppar och Samuel log tillbaka. Just i den där kosta sekunden insåg jag vad min bror betydde för mig. Han var världens snällaste människa, och han hade känt mig längre än någon annan. Då vi var små var det alltid han som brydde sig. Om jag ramlade och slog mig bar han mig på ryggen hela vägen hem, och inget hade förändrats. När jag flydde hemifrån sent på kvällen strök han alla sina planer för att komma och hämta upp mig, och när jag behövde någon som jag kunde lita på fanns han alltid där.

"Jag går och lägger mig" sade jag och reste mig upp. "Vi ses imorgon" Jag vinkade mot Samuel och han log mot mig ingen, men innan jag stängde dörren till det som numera var mitt sovrum såg jag hur han med en suck täckte ansiktet med händerna.

Han var stark för min skull.

Det tog flera dagar för mig att anpassa mig till verkligheten. Det kändes som om jag var väldigt jetlaggad, fastän jag inte ens hade lämnat lägenheten. Vi strosade båda runt i mjukisbyxor och det enda vi gjorde var att se på tv. Det värsta var att Jack inte hade ringt mig sedan jag kom till Samuel. Varje minut tog jag upp telefonen ur fickan och jag blev lika besviken varje gång jag insåg att jag inte hade ett enda missat samtal.

"Haylie, Tillbaka till framtiden är på tv!" ropade Samuel från soffan, och jag väcktes ur mina hemska tankar. Med handen hårt knuten om min mobil gick jag ut ur mitt rum och satte mig bredvid Samuel i soffan.

"Jag måste ringa Jack" tänkte jag högt, och Samuel såg på mig.

"Gör det då" svarade han och höjde sedan ljudet på tv:n. Han sträckte sig och tog en näve chips ur skålen som stod på soffbordet, och han lade sig sedan till rätta på soffan igen.