Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 14

Här sitter vi nu. På flygplanet mot Australien som var nästa stoppet på turnén. Det var ungefär 20 minuter sedan vi lyfte från marken och jag måste säga att det känns lite småläskigt att bara lämna allt såhär utan att säga någonting till någon; men ändå så fruktansvärt skönt! Det känns som att detta är min nystart. En chans att andas ny luft och bygga upp mig själv på nytt.

Jag vrider huvudet mot fönstret och kollar ut. Så vackert det är. Det är helt molnfritt på himlen idag vilket ger mig en klar syn på vad som finns under oss. Det är gröna åkrar och stora städer. Undrar vilket land det är? Nederländerna kanske? Eller Tyskland? Ingen aning. Geografi är inte precis min starka sida. Hursomhelst så är det otroligt vackert. Solen lyser så starkt här. Man blir bländad bara man börjar närma sig den med blicken.

"Eller hur är det fint?" säger Michael som sitter bredvid mig.

"Ja verkligen!" ler jag till svar.

"Tycker du det ska bli spännande?" frågar han. Bara av att han säger det blir jag exalterad.

"Nej det ska bli riktigt tråkigt." skojar jag. Michael småskrattar och svarar:

"Ska bli helt fruktansvärt att ha med dig också"

Vi kollar på varandra och skrattar. Åh vad jag kommer trivas med dem. Jag bara känner det på mig. Vi är så lika på så många sätt.

Plötsligt försvinner leendet på hans fylliga läppar.

"Luke är din favorit, eller hur?" frågar han.

"Nej, alltså alla är mina favoriter!" svarar jag. För jag har insett att det är sanningen. Jag kan inte välja en av dem! De är alla så himla underbara.

"Hurså?" fortsätter jag och kollar frågande på Michael.

"Nej, jag vet inte varför jag frågade, det bara kom!" fnissar han och kollar bort mot Luke.

"Aha okej" svarar jag och vänder blicken åt samma håll som Mikey.

Luke sitter och pratar med Calum. Det verkar vara ett ganska konstigt samtalsämne då de nästan viker sig av skratt. Deras skratt låter som änglar.

"Madi, kom hit" hör jag plötsligt Ashton säga några rader bort. Jag kollar på Michael och han ger mig en accepterande nick till svar. Jag reser mig upp och sätter mig borta hos Ashton.

"Hallå hallå" ler jag.

"Vad pratade ni om?" frågar han utan att besvara varken mitt hej eller leende.

"Ehm.. Vi bara pratade om turnén och hur kul vi skulle ha"

"Inget annat?"

"Alltså han bara frågade vilken av er som var min favorit. Men inget annat"

"Aha.. Ja, jag bara undrade eftersom att ni verkade ha så kul" ler han men det hela verkar lite misstänkt. Jag fnissar och nickar som svar. Sen blev det tyst en stund innan Ashton bröt tystnaden.

"Så.. Vem är din favorit ?" frågade han nyfiket. Jag började skratta åt hur gullig han var.

"Vad?" halvskrattar han.

"Inget" fortsätter jag skrattande. Efter det sitter vi bara och pratar i flera timmar. Luke, Calum och Michael har somnat. Vi pratar om allt! Intressen, barndom, musiksmak, drömmar och så vidare. Men inte en ända gång nämnde jag Maya eller pappa. Jag är inte redo.

~Timmar senare~

"Tror du hon märker något?"

"Inte vet jag! Bara gör det nu Calum!"

"Men jag vill ju inte väcka henne"

Vad pratar de om? Vad ska de göra? Har vi landat? Jag försöker öppna ögonen men bländas snabbt av solljuset. Det betyder att vi troligen fortfarande är i luften. Men så äntligen får jag upp ögonen. Det första jag ser är Calums armar som snabbt rycks tillbaka när han ser att jag är vaken.

"Oj, hej" fnissar han.

"Hej" svarar jag med rasslig morgonröst samtidigt som jag sträcker på mig.

"Vi skulle.. Vi tänkte.. Liksom bära upp dig typ eller mm typ lyfta dig för att ja.. Typ" säger Calum. Jag fattar ingenting.

"Calum för fan.. Vi landar snart så vi tänkte att vi kunde bära dig ut i bussen så att du kunde fortsätta sova" översätter Luke som om han vore en tolk.

"Men vad söta ni är. Det hade ni inte behövt göra!" ler jag och reser mig upp med min lilla panda i handen. Killarna bara står där lite obekvämt och kollar.

"Vi gör oss redo för landning. Var goda att spänn fast säkerhetsbältena. Tack" hörs det från högtalarna. Alla sätter sig i varsitt säte och spänner fast sig.

"Landningarna är värst" suckar Luke som satt sig bredvid mig. Jag kollar på honom och nickar medlidande. För jag håller med, jag HATAR landningarna! Jag får vanligtvis panikattacker vid dem... Och självklart ska jag få en nu igen... Jag inser vad jag har gjort. Jag har rymt! Mamma och June ver inte var jag är, de har säkert ringt polisen även om jag bad dem att inte göra det!

Mitt hjärta slår snabbare, jag får svårt att andas, jag skakar, det känns som att jag kommer spy. Åh vad jag hatar detta!

"Madi? Är du okej?" frågar Luke men jag jag klarar inte att svara.

"Panikattack" säger han förstående och tar tag i min hand. Plötsligt känner jag mig lugnare och får lite lättare att andas.

"Stäng ögonen och ta djupa andetag" viskar han i mitt öra. Jag gör som han säger och ja, det funkar. Det har aldrig gått såhär snabbt för en panikattack att gå över innan. Men det är något med Luke antar jag.

Efter några dunsar hörs äntligen pilotens röst i högtalarna:

"Då var vi framme. Ha en trevlig vistelse och rocka nu sockorna av dem!" det får oss alla att skratta.

Aha, då var vi här. Första stoppet.