Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 15

Aldrig har jag sett såhär fint väder innan. Detta var något helt annat än det sura Londonvädret! Här var det minst 30 grader och inte ett moln på himmeln. Från bilrutan ser jag höga byggnader och fina parker. Sydney, vilken vacker stad.

På flygplatsen var det väldigt hektiskt. Jag fick gå en stund efter killarna tillsammans med resten av the crew. Det är viktigt att ingen ser mig tillsammans ned någon av killarna eftersom att det kan ge felaktiga uppfattningar till fansen. Det vill vi inte. Det var väldigt mycket folk där iallafall! Mestadels tjejer, men även en hel del killar!

Jag återförenades med killarna i turnébussen och de var minst lika trötta som jag. Antar att det är jetlagen. Det är ju en ganska stor skillnad mellan tidszonerna i London och Australien.

Nu var vi påväg till ett hotell där vi skulle spendera vår vistelse här. På hotellet väntade även killarnas familj och jag var verkligen så himla glad att jag skulle få träffa dem! Man har ju alltid hört om dem. Inte minst Liz, Lukes mamma, som alltid håller ett extra öga på Luke. Lite roligt faktiskt.

Jag vaknade upp från tankarna och kollade mig runt i bussen och fick syn på Calum. Han och jag var de ända som var vakna. De andra la i sina bunkers och sov. Jag reste mig upp och gick fram till Calum som satt med blicken fastklistrad i sin mobil. När jag hälsar på honom hoppar han till i sätet vilket får mig att skratta.

"Oj jag såg dig inte först!" fnissar han och lägger ner mobilen i fickan.

"Är jag så liten?" skämtar jag och slår mig ner mitt emot honom. Först säger vi inte någonting, utan bara sitter och kollar ut på staden som långsamt passerar oss. Tillslut vänder jag blicken mot Calum vilket han märkte och förflyttade snabbt blicken mot mitt ansikte och ler. Sådär fint när ögonen smalnar och tänderna tittar fram. Just så ler han, och det dödar mig inombords.

"Ska det bli skönt att träffa familjen igen?"

"Ja, verkligen! Man saknar dem faktiskt ganska mycket när man är ute såhär. Även om man inte tänker på det så mycket när man är på intervjuer och spelningar, så händer det att man tänker på dem, och då tar det hårt. Man saknar värmen och kärleken som bara ens familj kan åstadkomma, du vet?" säger Calum och jag märker hur längtan glittrar i hans mörka ögon.

Jodå, jag vet men det har jag inte känt sedan pappa försvann.

Osäker på vad jag ska svara, ler jag och tar tag i hans hand. Det var första gången jag tog hans hand. Calum Hoods hand, jo men det är ju inte något som händer varje dag. Undrar vad Maya skulle säga om hon var här. Om jag kände henne rätt (vilket jag gjorde) så skulle hon hoppa över dem och inte kunna ta det lugnt. Det är så typiskt Maya. Tanken får mig att fnissa.

"Vad tänker du på?" frågar Calum nyfiket.

"Va? Nej, ingenting" skrattar jag. Åh Maya, vad jag saknar henne.

På hotellet en stund senare

Vi har äntligen kommit in på våra rum och var just nu samlade runt ett runt bord. Vi spelade kort. Det var faktiskt riktigt kul även om de alla är riktigt usla på det. Ashton förstår inte reglerna oavsett hur många gånger man försöker förklara, Michael tror hela tiden att det är hans tur, Luke avslöjar hela tiden vilka kort han har på handen och Calum likaså. Men jag ska nog få ordning på dem!

Det är ingen konsert idag, vilket betyder att de för en gångs skull få ha en lugn och ledig dag. Inga intervjuer, inga spelningar,inga radiostationer, ingenting! Bara helt ledigt. De berättade att de kunde känna sig som vanliga personer under dessa dagarna. För om man tänker efter, så är de ju helt vanliga personer som lever sin dröm. Det är bara det att för oss andra så känns det fel att kalla de för vanliga, med tanke på vilka hjältar de är för oss.

Deras familjer har åkt igen. De väntade på oss utanför våra hotellrum och när de fick syn på killarna blev det plötsligt fart och fläng! De skrek och de hoppade. De betedde sig ungefär som alla fangirls, om inte värre! Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta åt det. Och jag önskar att det var något annat än mitt hemska skratt som fångat deras uppmärksamhet...

De började gå mot mig och sträckte ut en hand som väntade på att skakas medan de frågade killarna "vilken denna lilla pinglan var". Det fick mig att rodna och fnissa tyst medan jag skakade deras händer. Ashton berättade att de hade hittat mig i ett hemskt tillstånd på en parkbänk och allt som hänt efter det. Jag skämdes verkligen, de måste ju trott att jag var en riktig snorunge som rymt från sina föräldrar för att jag inte fick använda datorn eller något.. Men icke! De gav mig medlidande blickar och omfamnade mig i de tryggaste kramarna jag upplevt. Man kände verkligen kärleken mellan alla familjer och hur glada de var för killarna.

Efter det gick vi ut och åt lunch tillsammans och promenerade runt stan. Jag lärde känna familjerna bättre och förstod nu varför killarna blivit de änglar de är. Vi gick även och åt glass i en jättefin park! Det var verkligen så himla mysigt att bara gå runt såhär utan att behöva tänka på att passa in, utan att behöva låtsas vara glad. För att med dem kände jag mig verkligen accepterad och tillochmed uppskattad! Och att låtsas vara glad var inte ens nödvändighet.

Jag vill aldrig härifrån. Aldrig.

Hej! Guud vad längesen! Verkligen ledsen för det. Det finns ingen riktig förklaring bakom uppehållet förutom att jag helt enkelt inte haft tid. Men snart är det ju sommarlov hörrni! Jag är så himla taggad. Vad ska ni hitta på under sommaren?

Och OH MY GOD idag är det exakt en vecka tills jag ska se 5 Seconds of Summer i Stockholm! Ska någon av er dit? Isåfall kanske vi träffas där? :)

Ni får ha det riktigt bra tills vi hörs nästa gång!

//Anny