Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 10

~Madis P.O.V~

Först visste jag inte vad jag skulle säga. Jag tror inte riktigt att jag hade förstått än. Jag står just nu uppe på 5 seconds of summers' scen. Jag trodde aldrig ens att jag skulle få träffa en enda av killarna, men nu står jag här. Vid kanten av scenen och blickar ut över den tomma arenan som snart skulle fyllas med förväntansfulla fans.

Det kändes så mäktigt att stå här. Liksom, som om jag styrde hela arenan. Jag kan bara tänka mig hur det känns för killarna. Tusentals människor som dansar, sjunger, skriker efter dem. Hela arenan som fylls av fansens kraftiga röster. Ett stort leende sprider sig upp och får mina ögon att smalna svagt. När jag vänder mig upp ser jag Luke stå lutad mot väggen.

"Så?" ler han. "Vad tycks?"

"Var ska jag börja? Det är fantastiskt!" skrattar jag och ser hur stolt han ser ut.
Jag går långsamt och sätter mig på kanten av scenen och låter mina ben dingla utanför scenen. Först det högra, sedan det vänstra. Plötsligt ser jag i min vänstra ögonvrå hur Luke sätter sig bredvid mig.

Ingen av oss säger ett ord. Vi bara sitter här bredvid varandra, låter våra axlar lätt nudda vid varandra, och tänker. Jag har ingen aning om vad Luke tänker på, men jag vet vad jag tänker på.

Jag tänker på mamma. På June. Vad gör de? Letar de efter mig? Har de hittat min lapp?

Så många frågor. Men än en gång, inga svar. Jag skulle så gärna vilja stanna här med killarna för alltid men det är inte så det fungerar. De ska åka vidare till en annan stad imorgon kväll. Ett annat land. De kommer lämna mig kvar här. Helt ensam. Utan någonstans att ta vägen, utan hopp, utan någonting alls. Vad gör jag då? För en sak är säker.

Jag ska inte tillbaka.

"Madi?" avbryter Luke med sin djupa röst. Jag vänder mitt ansikte mot honom och kollar in i hans havsblåa ögon.

"Hur mår du? Alltså, hur mår du egentligen." frågade han med en sorgsen ton i sin röst.

Jag sade ingenting, utan bara gav honom ett sorgset leende. Jag vill så gärna bara berätta. Låta honom trösta mig i hans armar. Att han ska berätta att allt kommer att bli bra. Men han känner inte mig och han kommer tro att jag är sjuk i huvudet. Han kanske berättar för de andra killarna. Inte vet jag. Hur ska jag kunna lita på honom? Jag har precis träffat honom.

Okej okej, han har räddat mig otroligt många gånger, han hämtade mig på parkbänken osv men jag känner inte honom. Inte så som jag kände Maya.

"Luke... Du vill inte veta" svarade jag tillslut. Fortfarande med ett sorgset leende fastklistrat på ansiktet.

"Jo, snälla. Jag vill hjälpa dig"

Det var efter de orden jag bröt ihop.

Jag vill hjälpa dig.

Att då höra de orden komma från din största förebild, är en obeskrivlig känsla. Han har ingen aning om att han redan hjälpt mig så många gånger.

Jag känner hans varma armar ta tag runt mina axlar och mitt ansikte trycks in i hans bröst. Varmt och tryggt. Så känns det. Jag tar tag runt hans nacke och känner hur han drar mig närmre honom.

Jag lade med mitt huvud mot hans bröst och lät mina tårar rinna ner på hans tröja och bilda en stor blöt fläck. Luke tog stöd med sina armar bakom honom och blickade ut över arenan.

Vi lade sådär i ungefär 10 minuter. Jag hade slutat gråta nu och lät nu min blick vandra över Lukes ansikte. Så vackert. Gudomligt. Jag log för mig själv.