Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 11

"Det där var fantastiskt!" utropar jag samtidigt som jag reser mig upp ur soffan. De var verkligen fantastiska. Inte bara på scen, utan som personer. Sättet de pratade med fansen och gav dem en upplevelse de sent kommer glömma.

De fnissade generat samtidigt som svetten rann ner från deras ansikte. När de satt ifrån sig sina instrument och dragit öronsnäckorna ur öronen gick de och satte sig i soffan. De måste vara helt utslitna efter konserten. Jag gav dem ett snett leende och gick mot kylen för att hämta varsin vattenflaska åt dem.

"Tack Madi" sa Calum och log samtidigt som han skruvade upp korken.

Jag märkte att Michael var frustrerad. Han suckade hela tiden och slog i soffan.

"Mikey, är något fel?" frågar jag.

"Såg du inte hur dålig jag var? Riktigt kasst." suckade han frustrerat.

"Skämtar du? Du var otrolig! Du sätter för höga krav på dig själv. Allt behöver inte vara perfekt." säger jag i hopp om att uppmuntra honom.

Han bara ler till svar och ett svagt 'tack'. Jag har en känsla av att det är något mer som är fel.

En vakt går in i rummet och berättar att vi måste tillbaka till hotellet igen. Jag och killarna går mot vakten men vakten stannar mig innan jag hunnit passera tröskeln.

"Du får gå en annan väg tillsammans med Louise igen" sa han med en rak min på sitt ansikte och pekade mot samma unga dam som jag gått med innan.

"Hej igen" log hon och började gå.

Jag kollade bak mot killarna som gått åt det motsatta hållet. Jag möter Lukes blick som gör att jag rodnar och vänder blicken i marken. Jag vänder ansiktet mot Louise igen. Med snabba steg närmar vi oss en dörr.

"Utanför dörren står en svart turnébuss. Du måste snabbt hoppa på den så att det inte finns någon chans att fans ser dig. Bilen kör sedan dig dit killarna är. Efter det blir ni körda till hotellet" säger Lousie och lägger handen på handtaget.

Jag nickar och i nästa sekund öppnas dörren. Det första jag ser är den svarta bussen och pratade om. Jag hoppade in och satte mig bekvämt i en soffa som fanns i bussen samtidigt som jag hörde att dörren stängdes.

Bussen rullade iväg och allt som hördes var skrikande tjejer i hopp om att få se killarna. Undrar om de ser mig? Rutorna är tonade men ibland ser man igenom ändå.

Efter bara några sekunder stannade bussen igen och i sekunden dörrarna öppnades igen sprängdes öronen av gälla tjej skrik.

"Hejdå! Ha det bra, älskar er!" hörs Ashtons gulliga röst innan dörrarna stängs.

"Vad fan håller du på med Michael!? Varför gjorde du så för?!" ropar Calum.

"Lugna dig Cal" säger Luke frustrerat.

Jag vet inte om de ens märkt att jag är här. Men just nu är jag väldigt nyfiken på att få höra vad som hänt.

Ashton sätter sig bredvid mig och suckar.

"Vad har hänt?" frågar jag oroligt och kollar in i Ashtons djupa ögon.

"Michael struntade i att ta bilder med fansen och sa åt dem att lämna honom ifred" log han irriterat.

"Oh..." var allt jag fick fram. De andra killarna hade lagt sig i sina bunkers även om vi var framme vid hotellet om 10 minuter.

"Det har hänt något med Michael. Han är inte sig själv" säger Ashton utan en min på sitt ansikte. "Jag vet bara inte vad."

"Jag tror bara att han behöver lite egentid. Så att han får tid att tänka"

"Jo, men du förstår inte. Jag tror det krävs mer. Han är någon helt annan"

Hejsan svejsan! Sorry alltså jag har varit så himla upptagen osv. Men nu är jag tillbaka!!

Sorry detta kapitlet var ganska kort men aja..

Hur mår ni?? Jag mår iaf bra :)