Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

Kapitel 7 - bye bye

~Madlyns P.O.V~
Imorgon. Imorgon händer det. Jag ska äntligen få se mina hjältar. På riktigt. Inte bara på någon blank skärm. Nej, alltså jag kommer andas samma luft som dem. Jag kommer att höra deras riktiga röster. Jag kommer att se dem.

Det gör mig lite ledsen att inte Maya kommer följa med. Men jag vet att hon ändå kommer vara där. I mitt hjärta.

Jag drar upp ärmen på min tröja och möts av tre stycken djupa sår. Jag går in på badrummet för att tvätta såren. När jag tar tag i handtaget känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig om och ser June. Ett litet leende sprider sig på mina läppar.

Jag förväntar mig ett leende tillbaka men det får jag inte. Inte idag.

"Mamma och jag vill prata med dig om en viktig sak"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Nej. Jag tänker inte göra det" protesterar jag.

"Vi anser att det kan hjälpa dig" försvarar mamma sig och försöker att inte bli irriterad.

"Det är bara för missfoster! Jag tänker inte gå på något jävla behandlingscenter! Jag klarar mig bra själv. Jag mår toppen!" försöker jag igen.

"Inte den tonen! Nu är det så att vi redan har skrivit in dig där. Du börjar imorgon. Du har inget val."

Skämtar hon? Jag trodde hon älskade mig. Att hon ville att jag skulle må bra. Detta kommer knappats hjälpa. Hon tänker alltså tvinga mig att gå till ett fängelse där jag ska 'må bra'?!

"Du fattar ingenting! Du fattar inte hur det känns att förlora allt man har! Jävla känslolösa kossa! Det är vad du är!" skriker jag av ilska och springer in på mitt rum och slänger igen dörren. Jag passar på att slå och sparka på väggarna för att få ut min ilska.

Jag tar på mig varma kläder och packar ner min plånbok, mobil, hörlurar och en vattenflaska i min väska och låter tårarna rinna ner som floder nerför mina kinder.

Jag tar tag i ett papper och penna och börjar sedan skriva:

Hej! Jag orkar inte. Jag orkar inte vara kvar här. All stress, jag klarar inte av den! Jag mår så jävla dåligt. Pappa är borta, Maya är borta, jag är borta. Är du nöjd, mamma? Nu slipper du mig. Jag kommer inte finnas här för dig. Precis som du aldrig funnits här för mig. Ta hand om June, annars ska jag se till att du ångrar dig. Berätta för June att jag älskar henne och att en dag kommer jag tillbaka. En dag är jag här.
Jag rymmer. Bort härifrån. Så långt bort jag kan. Leta inte efter mig. Det är meningslöst. Älskar er. Antar jag.
//Er Madlyn

Jag låter lappen ligga kvar på mitt skrivbord. Sedan beger jag mig.
Jag öppnar fönstret och kollar ner för det minst, fem meter höga fallet. Utan att tveka slängde jag ner min väska innan jag själv hoppade efter. När jag kom ner gjorde jag en kullerbytta för att inte bryta varenda ben i min kropp. Sedan tog jag tag i min väska och sprang.

Jag visste inte var. Jag bara sprang.
Efter flera timmar kom jag till en park inne i London. Min mage kurrade, min kropp skrek efter sömn och svetten rann ner längs min kropp. Jag bestämde mig för att vila på en av parkbänkarna.

Det var så fruktansvärt skönt att äntligen få vila min kropp.

Jag är ett monster. Ett riktigt äckligt monster. Ingen tycker om mig och jag förstår verkligen varför. Jag är ful. Jag är äcklig. Jag är självisk. Jag är jobbig. Jag är ett missfoster.

Tårarna börjar rinna ännu en gång. Du förstår inte hur det känns att må så här dåligt. Att hata sig själv mer än någonting annat på denna planeten. Att alltid jämföra sig själv med alla andra. Alltid hitta fel i varenda sak du gör. Det är helt oförståeligt. Och om du känner igen dig i dessa tankar. Jag beklagar. Allt kommer bli bra. Låt det ta tid bara.

Men för mig känns allt...

Hopplöst.

~Calums P.O.V~

"Jag fick precis världens bästa idé!" utbrister Michael från bilsätet bakom mig.

"Jaha, så berätta då!" svarar jag och vänder blicken mot honom.

"Vi borde ha en låt som handlar om pizza! Och så kan vi klä ut oss till pizza bitar och slänga ut pizza till publiken!"

Ingen säger någonting. Alla sitter bara helt tysta i minst en halv minut och kollar på Michael.

"Jag hatar detta bandet" säger Luke till slut. Jag och Ashton börjar skratta åt Lukes kommentar.

"Vaddå? Det var en bra idé. Ni är så himla tråkiga" säger Mikey och putar med underläppen innan han lutar sitt huvud mot fönsterrutan.

Plötsligt stannar bilen och jag och Ashton slänger en snabb blick på varandra innan vi hoppar ut ur bilen.
"Äntligen framme!" utbrister jag och tar ett djupt andetag av den friska morgonluften.

Just nu befinner vi oss i London. Vi ska spela här ikväll och imorgon. Vi har fått parkera bilen på baksidan av hotellet så att vi i lugn och ro ska få ta lite frisk luft innan vi går för att träffa fansen.
Jag vänder mig och och ser att Luke kliver ur bilen. Han ser ovanligt glad ut idag.

"Värst vad du såg glad ut då" ler jag åt honom, vilket får honom att le ännu större.

"Men killar. Förstår ni inte? Förstår ni inte hur långt vi har kommit? Jag menar hallå? Vi är i London! Inte många får chansen att åka runt världen och göra det man älskar mest. Men vi klarade det."

Det blev helt tyst innan Ashton började fnissa lite sådär som bara Ashton kan.
"Oj vad smörigt det blev här" sade han.

"Tyst Ash, jag tyckte det var jättefint sagt." försvarade Michael.

Det blev tyst igen. Allt man hörde var fansens skrik från andra sidan av hotellet.

"Vi borde nog gå och träffa fansen nu" skrattade jag och de andra killarna höll med.

Jag gick bakom de andra killarna. Jag lade märke till hur Michael hela tiden råkade nudda vid Lukes hand. Luke gick och pratade med Ashton så han lade inte märke till Michaels hand. Inte så konstigt egentligen då Mikeys hand är ungefär lika liten som min chans att växa ut mustasch.

Att träffa fansen är något av de bästa sakerna med detta yrket. Att göra deras dröm sann. Jag trodde aldrig att det skulle bli någons dröm att få ta en bild med mig. Jag menar, jag är ju bara jag? Jag är ju Calum. En helt vanligt person.

Vi träffade minst 150 fans utanför hotellet men nu sitter vi inne på Luke och Mikeys hotellrum. Vi beställde roomservice som vi alltid gör när vi kommer till ett nytt hotell. När jag ätit klart min sista pizza bit reste jag mig upp för att kolla ut över London genom det stora fönstret.

Solen hade börjat gå ner och man kunde se London Eye lite längre bort. London var så himla fint. Definitivt en av mina favoritställen. Alla är alltid så trevliga här, det är fint och maten är god.

Precis framför hotellet fanns en park. I mitten av parken fanns en fontän med en vit staty i mitten. Runt omkring växte höga träd och fina buskar. Men det var någonting som fångade min blick. På en av bänkarna såg jag en figur. Efter att ha kollat länge såg jag att det var en tjej. En ung tjej i vår ålder ungefär. Hon lade på bänken och sov. Tror jag. Jag kände hur paniken växte inom mig. Hon såg inte ut att må bra. Alls.

"Hörni killar?" stammar jag.

Alla kommer gåendes mot mig. Jag pekar på bänken och det tar inte lång tid innan alla fattar att vi måste göra någonting åt det. Jag kommer fram till att det bara finns en sak att göra.

"Vi måste hämta henne"