Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

Kapitel 5 - Mörkret

Jag har inte sovit en sekund denna natten. Jag bara väntar på samtalet. lever hon eller inte? Jag är så orolig att jag skakar. June och mamma sover så jag måste försöka att inte gråta ljudligt även om det är svårt. Jag sitter som en boll i min säng och bara kollar på mobilen som ligger framför mig. Det är helt tyst förutom små snyftningar som rymmer från min svaga kropp. Det har gått 7 timmar sedan nyheterna sändes så samtalet kan komma om flera timmar. Jag är så himla trött. Denna dagen har varit hemsk. Först var jag tvungen att säga hejdå till Maya efter en sömnlös natt, sedan nyheterna. Denna dagen kan knappast bli värre. Trodde jag.

Äntligen hörs min ringsignal, jag hoppar till och kastar mig efter mobilen men jag tvekar en stund innan jag svarar. Tänk om de säger det jag fruktar som mest. Att hon är död.

"Hallå?" svarar jag tillslut.

"Hej, är detta Madlyn DeAngelis jag pratar med?" hörs en relativt ung kvinnoröst.

"Ja, det är jag det." svarar jag medan jag kniper ihop mina ögon så hårt att det gör ont.

"Vad bra. Jag ringer angående din gode vän Maya Canavan. Är det någon du känner till?"

"Hon är min bästa vän, ja"

"Jag beklagar. Maya omkom i olyckan. ho..."

Jag minns att hon sa någonting mer. Men det lyssnade jag inte på. jag tappade mobilen med en duns på golvet innan jag ljudlöst sjönk ihop på golvet. Jag har aldrig i hela mitt liv skrikit såhär mycket. Jag skriker och skriker innan jag reser mig upp för att hämta fickkniven jag fick av min pappa innan han gick bort.

Nu räcker det. Jag orkar inte. Jag har förlorat exakt allt jag har. Jag kollar på min 5sos poster som hänger på min dörr. De ler. De är så fina.

"Jag älskar er" viskar jag mot postern innan jag sticker kniven djupt in i magen.

Efter det

blir allt...

svart.

~Mrs. DeAngelis P.O.V~~

Jag vaknar av det gälla skriket. Genast förstår jag vad som händer. Lilla Maya. Hon var den ända som Madi kände sig trygg med. Maya förstod. Maya förtjänar inte detta. Inte Madi helller. Mina ögon fylls av tårar innan jag kastar mig upp ur sängen och slänger på mig min morgonrock. Jag springer upp för trappan och mot Madis dörr. Ju närmre jag kommer desto starkare hör jag hennes sorgsna gråt och höga skrik.

"Gumman ta det lugnt, jag kommer!" ropar jag men får inget svar. Ett skrik hörs. Men detta var högre än alla andra. Efter det blir det tyst. Oroande tyst.

Jag kastar min hand på handtaget och sliter upp dörren. Synen jag möts av var något jag aldrig kommer glömma. På golvet ser jag Madi ligga. Hennes ansikte är ihop knipet av smärta. Lätta stön hörs från henne. Hennes händer har hon vid magen. Ur magen sprutar blod. Jag skriker högre än jag någonsin gjort förut. Min egna dotter som jag älskar mer än någonting annat är döende.

Jag hör June springa upp för trappan. Hon får inte se detta.

"Kom inte in, June! Gå ner och hämta telefonen!"

June gråter. Hon förstår inte vad som händer. Hon vänder och springe ner igen. Jag sätter mig vid Madi och viskar:

"Jag är här, älskling. Snälla, kämpa! Jag kan inte förlora dig nu!"

Hennes stön tystnar och hennes ansikte slappnar av. Jag vill inte tro detta.

"Kom igen Madi! Snälla! Vakna!" skriker jag i ett desperat försök om att väcka henne. Men ingeting händer. Jag hör Junes fotsteg komma upp för trappan igen. Jag springer och tar emot telefonen och ber June att gå till hennes rum så länge.

Jag slår in 999. Många pip hörs innan rösten äntligen hörs.

"Nödcentralen, vad är ert nödfall?"

~Madlyns P.O.V~~

Så fridfullt.

Så tyst.

Så smärtfritt.

Så lätt.

Döden.

Hur ska man förklara det? Allt är svart. Man känner sig så lätt. Man kan släppa taget om allt och inte oroa sig över allt. Man blir inte dömd. Man är helt ensam. Härligt ensam. Man är fri.

Nu kan jag äntligen umgås med de jag älskar mest. Pappa och Maya. Utan att bli störd av världen. Den hemska världen. Var ligger döden? I marken? I himlen? I rymden? En annan planet? Inget av det om du frågar mig. Men var döden än är, så är det här jag trivs bäst. Här ska jag stanna för alltid.

"Vi har puls igen"

" Fortsätt pumpa"

"Hon rör sig"

Smärtan. Den sträcker sig genom hela kroppen. Mina ögon tvingas öppna av de starka ljusen i mitt ansikte.

"Hon lever!"

Fan. Jag lever. Jag trodde jag var fri. Men ack vad fel man kan ha.

Jag kollar mig runt i rummet. Människor i blåa skydd för munnen och förkläden. Rummet är vitt. Motsatsen till vad jag vill.

"Jag meddelar Mrs. DeAngelis" hörs en manlig röst.

Mamma. Min älskade mamma. Du behövde inte göra detta. Detta är inte vad jag ville.

"Madlyn!?"

Jag kollar mot dörren som slits upp av mamma. Hon gråter något fruktansvärt.

"Mamma" snyftar jag tillbaka innan hon slänger sig över mig. Jag känner en fruktansvärd smärta i min mage.

"Aj!" utropar jag vilket gör att mamma släpper taget om mig.

"Oj Gud! Förlåt mig, gumman!"

Jag kollar ner på min mage och ser ett stort blodigt sår med minst 20 stygn. jag bli rädd och kollar mot min mamma som håller sig om munnen och kollar sorgset på magen och sedan på mig. Plötsligt kom jag på varför jag gjorde som jag gjorde.

Maya är död.