Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 22

"Vem är Maya" frågade han och kollade mig in i ögonen. Jag kunde inte tolka hans blick. Det var svår att förstå. Den var arg, men och sorgsen. 

"Min bästa vän" svarade jag snabbt och kollade ner i golvet. Ljudet av hissdörren som stängs avbryter tystnaden som uppståt. 

Luke sätter sina fingrar under min haka och lyfter mitt ansikte mot hans. Han går närmre mig. Jag står tätt intill väggen. Hans varma andetag är bara några få centimeter ifrån mitt ansikte. Han lutar sig ännu närmre och börjar forma sina läppar. Hans mintiga andedräkt gör mina andetag kalla. Jag stänger sakta mina ögon och väntar på kontakt. Att få vila mina läppar på hans. Jag kunde känna hur nära han var. Värmen från hans kropp värmde upp mig. 

*pling* 

Det tog mindre än en sekund innan Luke var borta. Han stod nu bredvid mig. Vi var så nära. Mina ögon var fortfarande stängda och mitt ansikte var riktat mot golvet igen. Jag knep mina ögonlock så hårt jag bara kunde för att inte få ett totalt sammanbrott här i hissen. 

Dörrarna öppnades och en man i 40 års åldern klev in. Han verkade vara någon sorts business man. Han hade svart kostym och en portfölj dinglandes vid hans sida. Det var helt tyst. Inte ens hissmusik. Efter några sekunder stannade hissen igen och mannen gick ut. Nu var det bara jag och Luke igen. Jag la mitt ansikte i båda mina händer och suckade. Tog många djupa andetag och kände att klumpen i halsen inte försvann. 

"Jag kollade i kuvertet" sa Luke från ingenstans. Jag frös till i min handling och kollade på honom. Jag visste att om jag pratade så skulle jag börja gråta, så istället så lyfte jag på ögonbrynen. 

"Vi tar det på rummet" sa han och tog tag i min hand. Nu kunde jag inte göra det längre. Jag orkade inte ens försöka längre. Nu sprutade tårarna. Jag tjöt som en liten bäbis. 

"Shh" viskade han och la mitt huvud mot hans axel och placerade sin hand bakom mitt huvud. Varför gör han såhär? Han får det att kännas som att han vill ha mig, men jag vet att det inte är sant. Jag orkar inte med mer besvikelse. 

Vi nådde vår våning och dörrarna öppnades ännu en gång. 

"Kom så går vi och bäddar ner dig" sa Luke och började gå med mig i hans famn. 

Vi stannar utanför mitt rum så att jag kan ta fram nyckelkortet. Efter ett litet klick öppnar sig dörren och vi går in. Jag går först in på toaletten för att äntligen tömma blåsan. Jag lutar mig över handfatet och kollar mig själv i spegeln. Lagom ful. Sminket har runnit ner och mitt hår är en enda röra. Jag blöter en bit papper och torkar bort sminket och sätter håret i en messy bun. Sen går jag ut till Luke som sitter på min säng. I hans hand håller han kuvertet. Han hör att jag kommer och vänder blicken mot mig.

"Hej" viskade jag. Han log istället för att svara. 

"Alltså sorry det blev så himla jobbigt helt plötsligt" sa jag och ryckte på axlarna. 

"Be inte om ursäkt". 

Jag la huvudet på sne och log stort. Nu satt vi båda på sängen. 

"Kan jag få se i kuvertet?" 

Luke kollade på det i hans hand. Han gav det till mig men han verkade tveka. Detta kan ju inte vara positivt. Det har ju uppenbarligen med Maya att göra eftersom att han frågade om henne. Jag tog emot kuvertet och tog ett djupt andetag. Jag såg Luke en sista gång in i ögonen innan jag öppnade. 

Det var ett brev. Det var vitt med svarta detaljer. Med stora bokstäver stod det skrivit 

In memory of Maya Emily Canavan