Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

Kapitel 4 - Farväl

Jag kollar på Maya. Det har jag gjort den senaste kvarten. Bara kollat på hennes ansikte. Hon är så perfekt. Hennes varma, djupa, bruna ögon som får en att känna sig trygg. Hennes långa mörka hår som faller så fint över hennes axlar och räcke ner till midjan. Att hon ska lämna mig här, helt ensam och utan någon som bryr sig om mig känns så fruktansvärt hemskt. Jag väcks ur mina tankar av en förinspelad röst från tågstationens högtalare.

''Tåg till London flygplats avgår om två minuter från spår 3b''

Maya slänger en sorgsen blick mot mig och ler smått. Jag ler tillbaka.

''Jag antar att this is it'' säger hon och jag kan se hur hennes ögon vattnas. Jag kämpar för att inte börja gråta som jag lovat mig själv att inte göra.

''Jag antar det'' med de orden ute låter jag tårarna rinna ner från kinderna. Jag kastar mig i Mayas armar och jag kan känna hur min axel blir blöt av Mayas tårar. I detta fallet bryr jag mig verkligen inte. Jag trycker henne närmare mig och känner hur jag vill skrika åt henne att hon inte får lämna mig. Men hon måste. Och det måste jag bara acceptera.

Vi har kramats i något som känns som timmar när jag hör hur tåget sakta rullar in på spåret. Maya släpper taget om mig och tar tag i sina väskor för att sedan gå mot tåget. Hon vänder sig en sista gång mot mitt håll.

''Jag äskar dig'' viskar hon. Jag känner för att bara springa därifrån.

''Jag äskar dig mer'' svarar jag och låter tårarna spruta från mina ögon.

''Omöjligt'' ler hon innan dörrarna stängs. Helt okontrollerat börjar jag springa efter tåget när det kör iväg, skrikande i hopp om att tåget ska stanna. Hon är borta nu. Hon ska starta ett nytt liv någon helt annan stans. Skaffa nya vänner. Så småningom glömmer hon bort mig. Jag kommer bara vara ett svagt minne för henne. Men för mig kommer hon alltid att vara den ända.

3 timmar senare

Jag kastar en blick på mobilklockan. Den visar 10.21. Jag har suttit på samma bänk ända sedan tåget var utom sikte. Jag har haft min 5sos spellista på repeat. Många konstiga blickar har träffat den söndergråtna ihopkrupna tjejen på bänken. Den tjejen är jag. En välkänd signal hörs från min mobil. Mamma.

''Hej mamma'' säger jag och försöker låta oberörd.

''Gumman var är du?'' hon låter smått orolig men det kan jag förstå.

''Jag är på stationen'' jag kan inte längre kontrollera det och jag bryter ut i gråt igen.

''Jag kommer och hämtar dig om fem minuter. Ta det lugnt, jag förstår att det är jobbigt gumman.'' nej. Hon förstår inte ingen förstår hur jobbigt det är att säga farväl till den enda som betyder någonting för en.

'' Tack, mamma. Älskar dig''

''Jag älskar dig också'' efter det hörs bara pip efter pip efter pip.

Efter 5 minuter hör jag snabba klackar närma sig bänken. Plötsligt tystar dem.

''Madlyn? Herregud'' mamma. Mammas ljuva röst. Jag kollar upp och ser hennes oroliga ansikte. Ser jag så hemsk ut?

''Mamma'' säger jag och slänger mig upp i hennes armar. Hon omfamnar mig i hennes varma mamma kram.

''Hon är borta mamma'' snyftar jag.

''Hon är inte borta. Vi ska ju åka och hälsa på henne om två månader! Det kommer gå jättebra, gumman.''

Jag svarar inte utan jag bara håller kvar. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan min mamma. Men ingen kan NÅGONSIN ta över min pappas plats.

När vi lämnat stationen hade mamma tagit mig till köpcentret för att få mig på andra tankar. Hon bjöd på en sminkning på Make Up Store och ett par högmidjade svarta jeans tillsammans med ett Nirvana linne så att jag såg något bättre ut. Vi tog en fika tillsammans och kollade massor av affärer och hade en allmänt mysig dag tillsammans.

Nu är vi hemma och jag sitter uppe på mitt rum och gör mina läxor samtidigt som musik pumpas ut från högtalarna. Kan ni gissa vad jag lyssnar på? Om ni gissade på 5sos så hade ni rätt. Nu kommer jag att tänka på konserten. Vem ska jag gå dit med? Jag har inga andra kompisar att gå med, min syster är för liten och min mamma.. Man vill bara inte gå på konsert med sin mamma. Tro mig. Jag får väl gå själv antar jag. Men jag är van vid att vara ensam så det är okej. Plötligt hör jag en högljud duns från köket följt av mamma som ger ifrån sig ett lätt skrik. Jag blir genast orolig och kastar mig ner från trappan.

''Mamma vad har hänt?! Mår du bra?!'' ropar jag när jag tagit sista steget i trappan. När jag kommer in i köket ser jag en stekpanna på golvet och mamma som sitter på golvet och pekar på TV:n. Jag kollar förvirrat på mamma och sedan på TV:n. Nej. Detta får inte stämma. Detta är bara en hemsk dröm. Jag nyper mig i armen i ett försök om att vakna. Men nej, inget händer.

''Flygplan påväg till Sidney störtade idag i Indiska Oceanen. Många av passagerarna avled och resten är svårt skadade. De avlidnas nära och kära kommer kontaktas under de kommande 24 timmarna.

Jag ger ifrån mig ett gällt skrik och lägger mig i en hög på golvet och känner hur mamma omfamnar mig samtidigt som hennes ögon sprutar tårar.

Maya, min älskade Maya. Jag ber till Gud att du lever. Du förtjänar inte att lämna jorden än. Jag älskar dig.