Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 20

Jag står bredvid en förklädd Luke utanför flygplatsen som även jag landat på för några dagar sedan. Jag var exalterad, men mest av allt nervös. 

Samtalet till mamma jag gjorde i parken igår gick ganska bra. Först kunde hon inte få fram mer än tårfyllda stön. Genast fick jag skuldkänslor. Jag visste att jag var anledningen till varför hon grät. Men jag ångrade mig inte. Det var en konstig känsla. Jag var inte säker på vad jag kände. Hela upplevelsen har gett mig tid till att tänka, och låtit mig träffa de som räddat mig för längesen. Jag har fått se vilka fantastiska människor de är, även när trålkastarna är av. 

-Flasback-

Efter en stunds gråtande på mammas sida sa hon tillslut:

"Förlåt"

Det var då jag bröt ihop. Jag har väntat en evighet på att de orden skulle lämna hennes läppar. Och nu, helt plötligt. Jag hade däremot önskat att jag fick chansen att se henne göra det. Se hennes ansiktsuttryck, se in i hennes ögon. Men detta var mer än väntat och det får jag helt enkelt nöja mig med. 

"Madi, kom tillbaka, sluta vara så eländig mot oss. Hela släkten är orolig!"

Och DÄR var mamma tillbaka. 

"Jag mår bra tack, tackar som frågar" sade jag irriterat. 

Hon suckade och jag kunde verkligen höra hur hon skämdes. Hon fattade att hon hade gjort något fel. Hon visste precis vad det var. 

"Var är du? Är du trygg? Har du pengar, mat, vatten, kläder?" snyftade hon. 

Är det oro jag hör? Omtanke? 

"Ja mamma, jag är okej. Jag har allt jag behöver och lite till." log jag. 

Hon pustade ut i lättnad. 

"Så var är du?" 

"Mamma... Det är svårt att förklara." tvekade jag. Vad skulle jag säga? 

Mamma jag är i Australien med 5SOS, vi är på turné.

Det skulle hon aldrig tro på. 

"Berätta för mig var du är. nu." 

"Australien." sa jag kvickt och stängde ögonen hårt i väntan på hennes reaktion. 

"Vad roligt. Jag vill veta var du är" skrattade hon. 

"Mamma, jag är i Australien sa jag ju." 

Det blev tyst. Helt tyst. 

"Ensam...?" stammar hon. 

"Jag är här med Luke, Ashton, Calum och Michael."

-Flashback slut-

Efter det hade samtalet flutit på. Hon trodde mig först inte, men sen fick hon prata med Luke på telefon en stund. Han kom tillbaka med ett nervöst leende på läpparna. 

"Jag bokade en biljett hit åt henne" sa han och lade tillett nervöst 'hehe' efter. 

Så nu står vi här. Utanför flygplatsen där mig mamma alldeles strax skulle passera dörrarna. Och jag var så fruktansvärt nervös. Jag hade vart borta i nästan en vecka utan att någon visste var jag var. 

Hennes flygplan skulle landat för en minut sedan, så hon borde vara här vilken minut som helst nu. 

Jag kollade upp mot Luke. Jag kunde inte se hans ögon då han hade tagit på sig svarta solglasögon så att ingen skulle känna igen honom. Han kollade ner på mig och log. Självklart log jag tillbaka. Han formade orden 'ta det lugnt' med sina rosa läppar. Jag nickade långsamt innan jag vände min blick framåt igen.