Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 17

Snabbt som blixten öppnar jag ögonen och ser mig omkring. Min kropp är helt blöt. Men inte av iskallt havsvatten. Det är svett.

Det var bara en mardröm. Ännu en jävla mardröm.

Jag försöker hämta andan medan jag ser mig omkring i rummet. Hotellrummet är helt kolsvart men jag ser en liten glimt av solljus som skymtar fram från bakom gardinen. Jag sträcker ut handen mot mobilen som ligger på nattduksbordet bredvid den stora sängen. Klockan visar 05:12. Jag vet att även om jag försöker, så kommer jag inte kunna somna om nu, så jag bestämmer mig för att gå en liten promenad ute i Sydney.

Jag har alltid älskat att vara ute på morgonen. När det är näst intill tomt på folk. Något enstaka café som serverar bröd så färskt att det fortfarande är varmt från ugnen. När luften är fuktig och varje andetag känns som silke i luftstrupen. Det är då det är som skönast.

Jag kliver upp ur sängen och öppnar min resväska. Jag plockar fram ett par vita jeans och matchar dem med ett grått linne. Håret sätter jag upp i en hög hästsvans. Jag struntar i att sminka mig då det bara är onödigt om jag bara ska gå en runda. Jag lägger ner min mobil, plånbok, hörlurar och en vattenflaska i min väska och tar på mina låga vita converse. Innan jag går ut skriver jag en lapp till killarna:

Hej! Jag är ute och går en sväng, ring om det är något!

Jag tejpar fast lappen på utsidan av dörren och sedan börjar jag gå genom den långa korridoren. Jag hälsar på en tjej i receptionen och öppnar dörren. Jag blev lite förvånad då det första jag såg var massa tjejer. Jag förstod snabbt att de var här för 5sos då det bokstavligen stod skrivet i pannan på dem.

Jag såg att en av de få som var vakna inte såg ut att må så bra så jag gick fram till henne och började prata med henne.

"Hur är det?" frågar jag och lägger min hand på hennes axel.

Hon svarar inte men jag ser att hon är blek och hennes ögon är tomma.

Jag kollar på henne med lidande ögon och kom plötsligt att tänka på vattenflaskan jag hade i väskan.

"Här, drick lite vatten och ställ dig upp"

Hon tar tag i vattenflaskan och gör som jag säger; ställer sig upp.

"Andas långsamt, om du är yr eller har svårt att andas kan du lyfta händerna ovanför huvudet."

Hon nickar och håller upp sina händer. Hennes ögon är stängda och jag ser hur hon tar djupa andetag. In genom näsan, och sedan ut genom munnen. Tillslut svänger hon långsamt ner armarna och kollar på mig. Jag tycker tillochmed att jag ser ett svagt leende.

"Tack. Tack så mycket. Jag har stått och väntat här sedan igår och jag har antagligen inte fått i mig tillräckligt med mat och vatten" säger hon och andas ut.

"Inga problem! Behåll vattnet, jag kan köpa nytt."

"Är du säker? Tack så mycket, verkligen snällt av dig" ler hon.
Jag säger inget utan jag bara ler till svar.

"Ursäkta att jag frågar.. Men vem är du? Är du med killarna?" frågar hon nyfiket. Jag vet att jag inte kan säga att jag är med killarna. Det hade inte slutat bra.

"Nej, jag bara bor här på hotellet en stund." svarar jag och försöker se oskyldig ut. Något jag blivit proffs på hemma.

"Jag borde verkligen gå nu, har en tid att passa. Hoppas du får en bra dag och att det är värt väntan!" säger jag och går därifrån.

Jag börjar tänka på att det där brukade vara jag. Jag brukade köa ett helt dygn för att ens få en liten skymt av dem. Nu känns det konstigt. När jag börjat känna dem så har jag förstått att de är människor. De är inte en tavla som hänger på museum. De är människor. Vanliga människor är de inte, men de är människor. Och de förtjänar att behandlas med respekt.

~•~•~•~•~•~•~•~•

Klockan är nu 05:30 och jag sitter på en parkbänk och kollar ut på den gröna parken. Det är fortfarande nästan helt tomt på folk och morgondaggen är fortfarande kvar i luften. Jag sitter och andas. Tar ett andetag i taget. En sekund i taget. Mina ögon är stängda och min största fokus ligger på allt ljud. Några enstaka bilar som kör förbi på gatan en bit bort, fotsteg i den lilla grusvägen som går genom hela parken. Jag hör steg som kommer närmre och närmre. Men plötsligt stannar stegen. Precis framför mig. Sedan känner jag att någon sätter sig på samma bänk som jag. Mina ögon är fortfarande stängda. Det är tyst en stund, kanske 5 minuter innan en röst avbryter det hela.

"Jag gillar det också bäst den här tiden"

Det är en killröst. Jag öppnar ögonen och vänder huvudet för att se vem det var.

"Luke?"