Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

Kapitel 6 - sisters

Jag sitter lutad mot fönstret och blickar ut över den upptagna staden. Bilar som färdas åt alla olika håll, bussar fyllda med barn påväg till skolan och affärsmän påväg till jobbet. Jag vänder blicken åt sjukhusreceptionen där mamma står och skriver på några papper. Äntligen, efter 5 dagar ska jag äntligen få lämna detta fängelse vid namn sjukhus.

Mamma kommer gående mot mig med ett leende på läpparna. Självklart besvarar jag leendet och tar tag i min väska och reser mig upp. Mamma fångar mig i en varm kram. Mammas kramar är det bästa som finns enligt mig. Jag vet inte vad det är med dem. Man känner sig bara trygg och varm. Jag drar ifrån kramen och börjar gå mot utgången.

Min mage gör fortfarande ont, men det har verkligen blivit bättre.
Men min själ, den gör ont. Så jävla ont.

~ en halvtimme senare hos Madlyn ~

Jag sitter och kollar mot det välbekanta lilla kassaskrinet. Nycklarna gör ont i min hårt hopknutna näve. Efter en lång tids tvekande öppnar jag näven. Långsamt tar jag upp nyckeln i min hand och för den närmre och närmre låset. Jag pressar nyckeln in i hålet och vrider. Långsamt. Ett klick hörs vilket tyder på att låset är uppe. Med min andra hand lyfter jag på locket, med hårt hopstängda ögon. När jag öppnar ögonen ser jag det äntligen.

Gud vad jag har saknar dem.

I lådan ligger minst 10 blänkande, silvriga rakblad. Jag ler för mig själv. Ska jag göra detta igen? Min hjärna säger nej, men mitt hjärta säger ja.
Hjärtat är alltid den bästa vägen.

~•~•~•~•~•~•

Den kalla metallen mot min hud.

All smärta rinner ur min kropp.

Den mörkröda, tjocka vätskan som känns varm mot huden.

Tårarna som rinner över kinderna.

Sorg övergår till ilska.

För varje drag mot huden, blir jag argare och argare.

Hur kan en människas liv vara såhär screwed up.

Jag har förlorat exakt allt jag hade.
Tårarna sprutar av ilska.

Det finns inte mer plats på min arm.

Blodet droppar ner på golvet och bildar en pöl.

Vad fan är det som händer.

~ Junes P.O.V ~

Ännu en sömnlös natt. Jag kan inte släppa tankarna från Madi. Jag har aldrig sätt henne må såhär dåligt.
Jag saknar min Madi.

Min syster.

Jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. På något sätt. Hon har alltid stått upp för mig och gjort allt för att jag skulle vara nöjd. Det här är min chans att ta igen allt hon hjälpt mig med. Jag vet bara inte hur. Ibland hjälper det att bara prata om det och få en varm kram.

Jag bestämmer mig för att gå in och prata med Madi. Jag har ju fortfarande inte träffat henne sedan hon kom hem från sjukhuset. Jag borstar mitt hår och tar på mina favorittofflor. De är ljusrosa och fluffiga. De påminner lite om sockervadd.

Påväg till Madis rum möter jag mamma.

"Godmorgon gumman. Jag har gjort pannkakor till dig och Madi. De står i köket." säger hon.

Jag känner hur det vattnas i munnen på mig.

"Låter supergott! Jag säger till Madi" svarar jag och kan redan känna smaken av pannkakorna som smälter i munnen.

Jag lägger handen på det kalla handtaget. Innan jag trycker ner handtaget tar jag ett djupt andetag och ler. Sedan pressar jag ner handtaget och låter dörren öppnas.

"Det finns pann..." mina haka faller till golvet när jag ser Madi.

"June! Du måste knacka innan du går in! Gå ut!" ropar hon men jag kan bara fokusera på den stora, röda floden av blod som Madi flyter i.

Häpet står jag kvar och bara kollar. Min blick lyfts mot Madis ansikte. Hon kollar ner på blodet och sedan lyfter hon sin besvikna blick mot mitt ansikte.

"Gå ut för fan! Snorunge!"

Hon har aldrig sagt så till mig. Jag kämpar allt jag kan för att inte tårarna ska klämma fram.

"Förlåt.." viskar jag och tassar försiktigt iväg till badrummet. Jag tar tag i toarullen och en handduk.

Jag tänker finnas här för henne. Alltid. Detta är min chans.

Jag öppnar försiktigt Madis dörr igen. Jag hittar henne gråtandes på golvet. Hon trycker sin hand hårt mot hennes handled för att stoppa blodet.

"Bli inte arg. Jag ska bara hjälpa dig." säger jag tyst och närmar mig långsamt Madi.

Hon kollar upp på mig och sedan på handduken. Jag bara väntar på att hon ska be mig gå ut, men till min förvåning så håller hon ut sin handled åt mig för att linda in den.

"Jag kommer att göra det ganska hårt, så säg till om det gör för ont, okej?" varnar jag henne samtidigt som jag hukar mig ner bredvid henne.

"Okej" snyftar hon till svar.

"Förlåt. Jag menade inte det jag sa" säger hon när jag precis blivit klar med att linda in handduken.

Jag svarar inte. Jag bara ler mot henne och börjar torka upp blodet från golvet med toalettpapperet.

"Ingenting av detta hände" säger jag när allt blod är upptorkat.

"Mamma får aldrig veta"

"Tack June" svarar Madi och ger mig en varm kram. Jag känner hur hennes kropp skakar. Jag drar henne närmre och sluter mina ögon.

Jag vill så gärna hjälpa henne.

SURPRISE!
Bara för att jag är så snäll och att jag nästan har 200 läsare (?!??) så tänkte jag publicera ett nytt kapitel. Hoppas ni gillade det?