Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

Kapitel 8 - första ögonkastet

~Madis P.O.V~
"Lever hon?"
"Jag tror det, men jag är inte säker"
Det är precis som om jag känner igen rösterna, men jag inte komma på var jag har hört de innan.
"Killar, hon rör på sig" viskar någon och jag hör hur 'killarna' tassar mot mitt håll.
Var fan är jag? Jag är så himla förvirrad. Rädd. Vilka är dessa? Känner jag dem? Jag vågar inte öppna ögonen. Men jag är ju så nyfiken. Långsamt öppnar jag mina tunga ögonlock.
"Jävlar hon är vaken" säger någon av de okända personerna och springer iväg. Jag kan inte se deras ansikten än eftersom att mina ögon inte vant sig vid ljuset.
"Luke för fan. Kom hit" säger någon. Jag hör en blandning av irritation och orolighet i den mörka rösten.
"Det var ju du som hittade henne, Calum"
Luke? Calum? Plötsligt känner jag igen rösterna. De starka dialekterna. Jag trodde jag drömde. Plötsligt ser jag tre ängla ansikten lutade över mig. Sedan kom det fjärde. Hela rummet verkade lysas upp av hans ansikte. Luke. Luke Hemmings.
"Hallå där. Ehm.. Jag heter Ashton, detta är Michael, Calum och Luke"
Jag kollar förvirrat på dem och nyper mig själv hårt i armen. Detta är bara en dröm. Men hur hårt jag än nyper, så ligger jag ändå kvar i den stora sängen. Övervakad av 'killarna'.
"Vi hittade dig nere på bänken i parken. Du såg inte ut att må så bra så vi tog med dig in hit."
Jag kollar fortfarande på dem och nickar lite försiktigt. Plötsligt kom jag på att jag hade min biljett i plånboken.
Jag sträckte mig efter min väska som de lagt bredvid mig, för att ta fram min plånbok. Jag kände killarnas blickar fastklistrade på mig när jag letade fram min biljett. Tillslut hittade jag den och räckte fram den till killarna. Michael tog emot den och kollade på den. Sedan lyfte han sin blick mot mig och log.
Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Jag har aldrig lett såhär stort innan. Ni vet när man blir så glad så att man bara känner för att skratta? För det är så jag känner nu. Ett lätt skratt rymmer från min mun och jag ser hur alla lyfter blicken från min biljett. Allas blickar är riktade mot mig igen.
"Vilket gulligt skratt du har" ler Luke mot mig med uppspärrade ögon.
"Va? Nej. Men tack" fnissar jag och utan att kontrollera det så börjar tårarna trycka fram från ögonlocken.
"Förlåt" säger jag och försöker att sluta gråta. Men det går inte. Nu känner jag hur ett par varma armar tar tag runt mig. Jag andas in och känner doften av vanilj. Lukes hår.
"Vi ska se till att allt blir bra" viskar han. "Lita på oss"
~30 minuter senare~
Killarna behövde åka iväg till stadion och öva inför kvällens konsert. Jag skulle också dit såklart men jag väntade tills det närmade sig kvällen. De hade bett mig att stanna kvar på hotellet för så att jag kunde duscha och äta någonting.
Jag stod framför badrumsspegeln och kollade på mig själv. Vad har jag gjort med mig själv? Mina armar är täckta i sår. Det värsta är att såren kom från mig själv. Killarna måste tro att jag är sjuk i huvudet.
Jag drar en tung suck innan jag kliver in i duschen som sprutar ur varmt vatten. Vattnet gör så ont mot mina armar. Det känns som piskor mot min hud. Jag försöker att bli klar så snabbt som möjligt. Jag tvättar håret med ett schampo och balsam jag hittade på badrummet, och tvättade min kropp med tvålen. Sedan klev jag ur duschen och lindade en handduk runt mitt hår och en annan handduk runt min kropp.
Jag vandrade ut ur badrummet för att försöka hitta någonting att ha på mig. Jag kom plötsligt på att jag inte tagit med mig något ombyte och att jag bara hade mina stinkande, smutsiga mjukiskläder. Jag suckade och började leta runt i rummet efter någonting som någon kanske råkat glömma. Men sedan kom jag på att städerskan isåfall hade tagit det. Plötsligt fick jag en idé. Kanske inte den bästa, men det får duga.
Jag sliter lakanet av sängen och hämtar en sax som jag hittade i en byrålåda. Jag klippte den kortare och virade sedan in den tajt runt min kropp. När jag kollade i spegel log jag nöjt för mig själv.
Inte så illa faktiskt. Den räckte ungefär ner till låren och var axelbandslös. Jag kan ju inte visa mina ärr såhär, och den enda idén jag kunde komma på var att låna killarnas kläder. Långsamt närmade jag mig Lukes resväska och började leta runt. Jag hittade en röd flanell skjorta. En sådan typiskt Luke skjorta du vet? Jag stoppade båda armarna igenom och lät den vara oknäppt.
Jag bestämde mig för att sminka mig innan jag fixade mitt hår för att inte få smink i håret. Självklart hade jag inte med mig mitt smink heller så jag började leta igen. Till min förvåning hittade jag en sminkväska från hotellet i den översta badrumslådan. Jag gav ifrån mig ett nätt tjut och öppnade den svarta necessären. Det fanns inte så mycket att välja på men det fanns allt basic.
Jag lade min grund som bestod av foundation och puder, och efter det så applicerade jag några lager med mascara. Jag öppnade upp korken på det röda läppstiftet för att se om någon redan använt det. Som tur var, var det oanvänt. Jag lutade mitt ansikte mot spegeln och koncentrerade mig på att inte få något läppstift utanför linjerna. När jag var klar kollade jag mig själv i ansiktet och log stort.
Jag kunde inte göra så mycket med mitt hår, så allt jag gjorde var att borsta genom det med mina fingrar och använda lite av hårsprayen jag hittade i Michaels väska för att få mer volym i det.
Klockan var nu 13.05 vilket betyder att insläppet börjar om ungefär en timme. Innan jag gick ut ur dörren tog jag tag i min väska och kollade mig en sista gång i spegeln.
Om jag ska vara ärlig, så såg det ganska bra ut. Mitt blonda hår som räckte ner till midjan, den vita tajta klänningen tillsammans med skjortan och mina svarta Vans. Jag log och tog tag i nyckeln till rummet innan jag öppnade dörren. Precis när jag hörde dörren stängas bakom mig började jag leta mig ut från hotellet.