Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 18

Lukes P.O.V

"Luke?"

"Shh" sa jag och satte ett finger framför munnen i tecken om att hon skulle prata tystare.

"Vad gör du här såhär tidigt?" frågade jag i en viskning.

"Jag undrade precis samma sak om dig" fnittrade hon tyst och fick även mig att le.

"Jag vaknade jättetidigt av en mardröm jag hade. Så jag kände för att komma ut och ta lite frisk luft." sa hon till slut. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Mardröm. Jag avskyr mardrömmar! Du kanske trodde att jag vant mig vid det här laget med tanke på hur ofta jag vaknar upp helt genomsvettig mitt i natten, men det har jag inte. Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer det. Det är inte precis något man vänjer sig vid, såsom man vänjer sig vid särskilda dofter eller ljud. Nej, så är det verkligen inte.

"Vadå för mardröm?" frågade jag och rynkade oroligt ihop ögonbrynen.

Först svarade hon inte, hon bara kollade rakt ut i det tomma intet precis som om hon satt och tänkte på något mystiskt. Något som var svårt att förstå. Ett klurigt mattetal, inte vet jag. Hon såg förvirrad ut.

Shit, jag skulle aldrig frågat. Det kanske är ett känsligt ämne för henne.

Ivrigt försöker jag komma på något att säga.

"Förlåt, jag skulle kanske inte..."

Plötsligt vänder hon blicken mot mig igen.

"Nej, nej det är lugnt, förlåt mig jag bara.. Ja jag vet inte." sa hon snabbt och kollade generat ner i bänken.

Sen blev det tyst igen.

Jag visste inte om jag skulle försöka säga något, eller om jag skulle vara tyst och låta henne svara i lugn och ro.

Jag såg att hon kollade på mig i ögonvrån så jag vände mitt huvud så att det var riktat mot hennes, men precis då tittade hon bort. Typiskt.

Jag tänkte ju ge henne ett litet leende som tecken på att hon kan vara lugn.

Tystnaden kändes evig. Kunde hon inte bara släppa ut orden? Så att jag kunde trösta henne och få henne att känna att någon förstår. För jag gör det. Jag förstår.

Jag menar det inte på något romantiskt sätt, jag vill bara att hon ska få känna sig trygg. Varför hon skulle känna sig trygg hos mig, Luke Hemmings, som hon nästan aldrig träffat, är oklart.

Nu när jag tänker på det är det förståeligt. Kanske det finns en anledning bakom att hon inte säger något. Hon kanske inte vill berätta om sina mardrömmar för mig, en näst intill främling.

Säg något då! Säger mitt samvete i mitt huvud.

Fortfarande ovetande om vad jag egentligen ska säga öppnar jag truten och låter hjärnan sköta jobbet

"Så vad..." sen avbröts jag.

Tack och lov.

"Flygplans krasch." sa hon plötsligt. Helt från ingenstans.

Jag rynkar mina ögonbryn i förvirring och försöker tänka ut vad i hela friden hon pratar om.

Hon verkar ha sett min förvirrade ansiktsgymnastik eftersom hon börjar småskratta innan hon fortsätter.

"Mardrömmen handlade om en flygplans krasch."

Smart Luke. Det var bokstavligen bara nån enstaka minut sedan det ända du tänkte på var vad hennes mardröm handlade om.

Nu ser jag bara fånig ut. Liksom här sitter jag på en parkbänk tjugo i sex på morgonen, minne som en guldfisk har jag också.

"Oj det låter gräsligt" var allt jag fick fram.

Gräsligt. Seriöst? Vem använder det ordet ens?

När jag kollar mot Madis håll ser jag att hon försöker hålla inne skrattet.

"Alltså.. Jag vet inte helt vad som.."

"Gräsligt?" avbröt hon mig och brast ut i skratt. Det smittade av sig på bara en enstaka sekund och där satt vi. På en ensam parkbänk och skrattade så att vi höll på att kissa på oss.

Egentligen var det inte så fruktansvärt roligt själva grejen. Den enda anledningen till att jag skrattade var att hon skrattade. Hennes skratt var minst sagt speciellt. Det var inte fult, det var det verkligen inte. Det kan faktiskt vara en av de finaste jag hört, men det var annorlunda. Det fanns ett klang i det, vilket jag gillade. Det kändes så äkta på något sätt. Inte tillgjort eller ansträngt, det var naturligt. Det smittade av sig precis lika lätt som löss på dagis, den enda skillnaden var att löss gör man allt för att bli av med, medan jag helst suttit kvar här på denna bänken och skrattat med Madi för evigt.

Madis P.O.V

Tårarna de rinner & min mage krampar. Jag vet vad du tänker.

Mens.

Där hade du helt fel ska jag säga dig! Nej här sitter jag i en park tidigt tidigt på morgonen och håller faktiskt på att dö. Av skratt.

Med Luke Hemmins.

Ganska standard ändå.

Sättet han desperat försöker låta tröstande och bara får fram 'gräsligt' spelas upp i huvudet om och om igen. Och det blir bara roligare och roligare för varje gång.

Lite överdrivet kanske du tycker, jag vet. Men som sagt så är klockan tidigt och båda två är trötta.

Och så måste jag erkänna att Lukes skratt är ganska smittande. Sålänge han skrattar, skrattar jag.

Äntligen lägger sig skrattet och ger mig tid att andas. Om jag fortsatt skratta i en minut till tror jag nästan att jag hade dött av syrebrist.

Jag drar in ett djupt andetag och låter den lätta morgonluften fylla mina lungor.

Jag kollar på parkbänken mittemot den vi sitter på. Där sitter en gammal tant och ler åt hur fåniga vi måste sett ut. Jag ger henne ett stort, vänligt leende tillbaka.

"Så berätta mer om din gräsliga dröm" fnittrade Luke och jag var tvungen att kämpa för att inte skratta igen.

Jag började repetera drömmen igen i mitt huvud. Jag kom inte ihåg mycket men jag berättade det jag kom ihåg.

"Okej, så vi satt på ett plan och så störtade det ner i havet." sa jag snabbt och ryckte på axlarna.

"Vi?" frågade han och lyfte på ena ögonbrynet.

Sen kom jag och tänka på vad som hände mellan mig och Luke och Michaels reaktion.

Berättar jag om det? Eller är det för konstigt?

"Du och Michael satt bredvid mig." log jag.

Han nickade till svar.

"Så... Var jag snygg eller?"

"Asså" suckade jag och skrattade åt hans fåniga fråga.

"Ja skitsnygg" sa jag retligt och han gav mig en konstig grimas tillbaka.

Det blev tyst. Eller så tyst det kunde bli. Staden hade börjat vakna till liv nu. Folk körde till jobbet, skola, dagis, några var ute och joggade.

Men även om vi inte sa någonting till varandra, så var det inte awkward.

Det kändes lätt.

Hej allihopa! Hoppas verkligen att ni mår super och har ett bra lov!

Jag tänkte börja skriva lite längre kapitel. Ca 1500 ord på varje kapitel, annars kommer det bli typ 100 kapitel och det känns lite överdrivet.

//Anny