Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 12

Jag låg i flera timmar och tänkte på de senaste dygnen. Hur snabbt allt hade gått och hur lycklig jag plötsligt blivit. Vilket skrämmer mig. För att jag vet att imorgon ska killarna åka vidare och lämna mig här igen. Ensam. För jag tänker inte gå tillbaka. Inte på ett långt tag.

De hade betalat ett hotellrum för mig. Jag fick rummet brevid Michael och Calum. Jag fattar inte varför killarna varit så snälla mot mig. Jag menar, jag är ju bara ett annat fan. Ingen speciell från mängden. Men jag uppskattar det verkligen. Mer än någonting annat.

Klockan är ungefär midnatt när det knackar på dörren. Jag reser mig upp ur sängen och tassar bort till dörren. Jag tänder taklampan bredvid dörren innan jag öppnar dörren. Framför mig står hela gänget. Calum, Ashton, Michael och Luke.

"Oj, ehm.. Hej" säger jag och kollar ner i golvet.

"Hej, vi har lite saker att prata om" säger Calum.

Jag säger inget, utan går åt sidan så att killarna kan gå in i rummet. När de gått in stänger jag dörren och börjar gå mot killarna som satt sig i en halvcirkel i min säng.

"Innan ni berättar eran del måste jag bara få fråga vad det var som hände efter konserten" säger jag blygt och sneglar mot Michael och Ashton.

"Michael du kan väl berätta" säger Ashton.

"Det blir väl mest rättvist så antar jag" suckar Mikey.

"Först av allt så vill jag be om ursäkt. Det var korkat gjort och jag ångrar mig verkligen. Men om jag berättade varför så skulle hela bandet förstöras. Och jag kan inte låta det hända" fortsätter han.

Efter det blir det tyst. Jag klarar knte av tystnaden så jag måste säga någonting.

"Ta det lugnt Mikey. Ta den tid du behöver."

"Tack Madi" ler han till svars.

"Ska vi gå vidare till nästa sak?" ler Ashton och verkar ganska exalterad om det.

"Det tycker jag verkligen! Nu kan jag inte vänta mer" skrattar jag.

"Vi har förstått att du inte lever under de bästa omständigheterna. Vi respekterar din rättighet till att behålla anledningen en hemlighet." fortsätter Ashton. Han är så söt och jag kan inte hålla tillbaka leendet på mina läppar.

"Jag... Vi tycker verkligen verkligen om dig Madi. Du är inte som alla andra. Du är inte ute efter någon uppmärksamhet eller status. Du sökte dig inte till oss. Det var ju rättare sagt vi som hittade dig. Vi kan inte bara lämna dig här helt ensam med ingenting! Så vi skulle med nöje ha med dig på vår turné!" säger Luke med ett leende som bara växte med varje ord som lämnade hans läppar.

Vad i hela friden. Vad var det han sa? Har jag missuppfattat? Det måste jag ha gjort. Vill de verkligen ha med MIG på deras turné?! Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit såhär glad. Och det känns så underbart att för första gången på fem år känna äkta lycka. Inte bara den sortens lycka som för över efter fem minuter. Nej, detta var riktig lycka. Hela kroppen blev varm och jag kände bara hur det kittlades överallt. Så glad blev jag.

"Är ni helt seriösa nu?" frågar jag ivrigt och får fyra minst lika ivriga nickningar till svar.

"Det är ju självklart jag vill! Ni förstår inte! Ni har helt seriöst räddat mig. Ni har fiskat upp mitt sista hopp!" nu gråter jag. Typiskt mig, eller hur? Gråter för fullt gör jag.

Killarna verkade också glada över att jag tackade ja. De började skutta upp och ner i sängen och krama om mig.

Så jävla glad jag är nu alltså. Så glad att jag mår illa. Åh vad jag älskar dessa fyra killarna. De är och kommer för evigt vara mina hjältar. De har räddat mig från ett ställe så långt borta att inte ens solen lyser upp. Men där kom de från ingenstans och lös upp hela mitt himlavalv som strålande stjärnor.

Plötsligt knackar det på dörren och jag trippar bort till dörren och öppnar för att nyfiket se vem som knackar på min dörr såhär sent.

"God afton Frun. Vi har fått klagomål om att det hörs lite mycket från Ert rum. Var vänliga att dämpa er". Det är en från receptionen. Nej men Guud vad pinsamt!

"Oj, ursäkta oss Herrn! Vi ska absoluta dämpa oss!"

"Tack, god natt!" ler han vänligt innan jag stänger dörren. Sedan vänder jag mig mot killarna som gjort allt de kunde för att inte börja garva framför hotell mannen. Men när jag viker mig av skratt släpper även dem loss.

"Det är kanske bäst att vi går tillbaka, eller vad säger ni?" säger Calum som nu lyckats sluta skratta.

"Ja det är ganska sent" svarar Michael och reser sig upp från sängen.

Plötsligt står alla killarna på rad för att komma ut genom dörren. När jag öppnar smyger alla ut. Alla utom Luke.

"Jag kommer in till er senare, okej?" säger han till de andra som verkar lika förvirrade som jag. De nickar bara innan de låser upp dörrarna till deras hotellrum.

Jag stänger dörren igen och vänder mig mot Luke som satt sig i sängen igen.

"Vad gör du?" frågar jag förvirrat.

"Jag vet inte. Jag tänkte bara lära känna dig lite bättre. Nu när du ska följa med på turné och allt! Men jag kan gå om du vill?" säger han och börjar resa sig. Nej gå inte för tusan!

"Nej nej! Stanna kvar det är lugnt!" halvskriker jag till svar. Han fnissade till och kollade på mig.

"Trodde väl det"

Jag rodnade och kollade ner i golvet.

"Så.. Vad vill du veta? Jag är inte så intressant som det verkar" skrattar jag.

"Madi, kom och sätt dig" säger han, utan att röra en min. Helt blankt var hans ansikte. Nu var det serious business.

"Okej..?" sade jag frågande och gjorde som han sa.

"Ska du inte prata med din mamma eller pappa om detta. Jag menar.. Du ska ju åka ut i hela världen! Du får gärna ta med dig någon av dem du vill!"

Var han tvungen? Åh vad känslor kan vända snabbt. Nu blev jag helt gråtfärdig! Vad ska jag svara. Jag menar, han har en poäng, men jag kan bara inte berätta för mamma om detta än. Hon skulle aldrig låta mig åka!

"Det är lite komplicerat, förstår du" halvt viskar jag och ger honom en kall blick.

"Prata med mig. Prata ut! Vad är det som händer i ditt liv som får dig att göra sådär mot dig själv?" svarar han med en sorgsen ton i rösten samtidigt som han sneglar mot mina armar.

"Luke"

Jag gömmer mina armar under täcket så att hans min riktas mot mitt gråtfärdiga ansikte.

"Du skulle inte förstå" fortsätter jag.

"Kanske inte, men jag skulle försöka. Och vad det än är så är du värd mer än det."

Det blev tyst. Jag bara kollar på honom. In i hans havsblåa ögon.

"Du behöver inte berätta för mig om du inte vill. Men du ska veta att jag finns här alla dagar i veckan om du ändå vill" fortsätter han och reser sig upp. Jag följer honom med blicken när han går mot dörren. Han öppnar den och i nästa sekund är han utom sikte. Ljudet av dörren som stängs igen ekar i mitt huvud.

När dörren är stängd kollapsar jag i sängen och bara gråter. Gråter i floder. Non stop. Varför? Vet inte. Men det känns bara som att det är med honom jag hör hemma. Hos Luke. Luke Hemmings. Han med de blåa ögonen och de långa benen. Han ja.